Hej Mexico!

Ibland mår man dåligt. För det mesta mår man sådär/okej/typbrafastmaninteriktigtharkäntefter. Och ibland, ibland mår man sådär helt fantastiskt jättebra.
Ungefär så har jag mått den här helgen. Mitt "genomsnittsmående" har varit helt fantastiskt jättebra!

Som brukligt började helgen i fredags.
Jag och Mi gjorde jag och Mi gjorde en paj med bl.a. fetaost, soltorkade tomater och broccoli. Runt klockan åtta - halv nio kom Emms och Ka (Kat var också inbjuden men var tyvärr upptagen på annat håll) och tillsammans åt vi alla fyra den (om jag får säga det själv) mest välsmakande pajen ever made. Tack Mi, jag hade aldrig kunnat göra en så god paj utan dig!
Efter paj, prat, skratt, glass, kaffe och rökpaus på balkongen med de tre fina damerna jag hade äran att ha som gäster tittade vi på Napoleon Dymamite. Den är helt enkelt en underbar film. En film som alla med någorlunda självrespekt bör måste se. Vi skrattade. Så in i helvete.
Kvällen fortskred med mer kaffe, te, rökpaus, prat, kaffe, skratt, prat och så vidare. Det var MYS. Allt var mys.

När sommarnatten snart skulle övergå i sommarmorgon och spindlarna utanför fönstret var på G gick Mi hem och Emms, Ka och jag tog plats i bäddsoffan. Sedan sov i alla fall jag mycket gott till det att morgonen blivit dag.
Ka hade inte (som jag och Emms misstänkte) smitit iväg, utan hade bara, p.g.a. värmen, lånat min säng istället och de tre (ganska sunkiga) vännerna komponerade och satte sig och åt en sagolik frukost/brunch med rostat bröd, yoghurt, gröt, pålägg och kaffe med skummad mjölk. Mmm.

Det är svårt att förklara vad det egentligen var som var så fantastiskt med lördagen som nu följde. Säkert är i alla fall att både Ka och Emms blev klar i min föräldra- och syskonfria lägenhet.

Vi lyssnade på min Absolute Sixties-skiva och dansade och sjöng med Beach Boys, Johnny Burnette, Little Eva, Percy Sledge med flera. Emms kom på att vi skulle rensa ur min garderob. Så det gjorde vi.
Och medan Ka satt och letade perfekta låtcitat till sin blogg kom Emms på ytterligare en idé.
Emms: Skulle du vilja klippa mig?
Jag: Hm.. ja-a, visst. Vågar du det då?
Emms: Vågar du det?
Jag (med viss tvekan): Ja, om du vågar det.
Vi dividerade lite fram och tillbaka och kom till slut fram till att ja, jag skulle klippa henne.

Sagt och gjort. Fram med sax, kammar, gammalt duschdraperi, speglar och vattenspruta.
Jag klippte. Och klippte. Och voilà! Emms page var återigen lika fräsch som den hade varit när den var alldeles nyfödd. Och allt kändes bra. (Allt förutom Emms mystiska utslag som dök upp lite varstans och kliade som inihelvete om jag förstod henne rätt. Vi blev oroliga och ringde Sjukvårdsupplysningen men kom litegrann fram till att det nog inte var farligt, bara jävligt konstigt.)

Efter en kort YouTube-session blev det efterlängtad pastasallad som middag och The Kinks i högtalarna.
Tanken var att vi skulle titta på Betty Blue, men vi fastnade istället på balkongen med kaffe, marlboro light och viktiga och intressanta samtal så det blev inget med det. 
Mi kom och lånade Napoleon Dynamite och vi fortsatte våra samtal i köket med te istället för kaffe.
Runt klockan två gick vi och lade oss och efter frukosten vid tiotiden igår morse åkte de två fina flickorna hem till sig.  

Det tål att upprepas hur bra jag mådde under de här dagarna, det går nästan inte riktigt att beskriva hur lysande, fabulöst JÄTTEBRA jag mådde. Det var helt enkelt totally fab!

Tack! Jag älskar er!