Hej Mexico!

Det finns tillfällen som jag blir så trött på mig själv.
Till exempel när jag får för mig att det är töntigt att på en blogg reflektera över saker som andra har reflekterat över, när jag får för mig att det enda som är värdigt att skrivas på en blogg (som egentligen bara är tänkt som terapi för mig när allt blir för mycket (eller för lite)) är tankar som är helt nya. För det är ju meningslöst att skriva något som redan har tänkts, sagts och skrivits förut, eller va?
Men bra tänkt där hörru, verkligen!  Vet du vad resultatet blir? Jo, att du inte skriver något alls, du censurerar dig själv och hämmar din kreativitet. (Och missar en terapisession!)
För (och här kommer slutklämmen som jag är alltifrån ensam om att ha kommit fram till) hur unik man än inbillar sig att man är så är det jävligt sällan man tänker något som ingen annan redan har tänkt. Sådant är livet, so to speak.

Så hej då pretentioner och hej ett vanligt egocentrerat terapiinriktat blogginlägg:

Dagens låt är en fransk medeltida visa som jag sjöng i en kör för en massa år sedan och som jag inte kommer ihåg texten på men vars titel i svensk översättning är något i stil med "Allting snurrar".
För det är så det känns.

Idag höll jag på att börja grina när jag tappade min svenskbok i ett aggressivt vattenflöde som orsakades av det lika aggressiva regnet. Vissa dagar är man helt enkelt känslig.

Dagens humör: Labilkänsligtröttledsennervösstressadapatisk. High on life!