Hej Mexico!

Det är märkligt hur fort humöret växlar ibland (jag vet att det är normalt för tonåringar men det är fanimej märkligt ändå). Vid närmare eftertanke är det inte ibland, snarare för det mesta men det är ändå lite märkligt. Tycker jag.

MItt förra inlägg handlade om hur bra jag mådde fr.om. fredag kväll t.o.m. söndag morgon. Sedan... växlade det, kan man uttrycka sig.

Klockan två träffade jag Tuva vid Medborgarplatsen.
Jag har ganska länge vetat vem Tuva är eftersom hon är en god vän till min goda vän Anna. Dock har jag inte träffat flickan ifråga förrän på Annas födelsedagsfest någon gång i maj. Vi pratade lite, men eftersom kvällen abrupt avslutades när en flicka i sällskapet fick örat avbitet av en galen kvinna i Tanto så var det inte så mycket mer än s.k. kallprat.
Någon vecka senare var det dags för Siri att fira sin födelsedag. Även på denna tillställning var Tuva där och vi socialiserade en del. Sedan har kontakten upprätthållits med hjälp av bilddagboken och nu skulle vi alltså gå och fika.
Det är kul med nya människor! Och det är intressant hur olika det blir när man träffar olika människor för första, andra eller tredje gången. Det är ganska givet att det blir så med tanke på att alla människor är olika, men det är ändå lite spännande. Tycker jag.
Vanligtvis blir det ganska stiff med människor man är, så att säga, ytligt bekant med, speciellt när man umgås på tu man hand. Därför är det väldigt roligt när det inte blir stiff. 
Uppenbarligen hade jag och Tuva mycket gmensamt för det blev befriande ostiff. Vi klickade helt enkelt ganska bra.
Efter fika gick vi hem en sväng till henne. Självklart bor hon på söder i en jättefin lägenhet med kakelugnar och högt till tak. Vi åt rostade mackor med hennes mor och moderns flickvän och pratade.

Jag mådde bra.

Men humöret växlar. Det låter fel att säga att jag började må sämre av att träffa Mi, för jag mår alltid bra av att träffa Mi, men Mi var inte riktigt på topp och efter att vi tjafsat med våra respektive mammor om olika saker blev det en smådeppig nattpromenad. Men trots att det var deppigt och lite jobbigt så var det bra. Det är inte alltid bra att prata om allt och peta i allt och analysera allt, men ofta är det jättebra att göra det när det verkligen... är rätt tidpunkt. Och det var det. På något vis.
Jag vet att jag svamlar som inihelvete men jag orkar inte lägga ner energi på att formulera mig vettigt just nu.
Vi pratade, gick, gick och pratade och jag tror att det var bra terapi för båda oss. Väl hemma hos mig blev det te och choklad som Mi hade fått av sin bror (hennes familj har varit i Wales i tio dagar) och när vi somnade tyckte i varje fall jag att det kändes bättre.
Jag hoppas verkligen att Mi också kände sig bättre för jag vill ingetingetinget annat än att hon ska må bra.

Det var en blandat söndag med blandade humörstillstånd (konstigt ord, kan man säga så?) men på det hela taget en bra söndag.

Mi: Du vet att du alltidalltidalltid kan prata med mig. Puss!