Hej Mexico!

Jag brukar vanligtvis inte läsa bloggar som skrivs av folk jag inte känner eftersom det oftast är sjukt ointressant men för några minuter sedan råkade jag klicka mig fram till en blogg där en kvinna på 18 bast dokumenterar sitt liv som TREBARNSMAMMA. Jag fick panik. Tanken på att begränsa sitt liv så ultimat som jag tycker att det verkar som att man gör när man skaffar barn och tanken på att göra det när ens liv knappt har börjat, när man är fucking 17 som den här bruden var när hon fick sitt första barn... jag klarar fan inte av det! Förlovad och tre ungar när man är 18, jag kan faktiskt inte smälta det. Jag brukar vara ganska förstående (åtminstone upplever jag mig själv så men det beöver ju i och för sig inte betyda någonting) men det här kan jag verkligen inte fatta.
Panikkänslorna börjar lägga sig i alla fall. Nu måste jag fortsätta med mitt tal. Fyfan.

Följande blogginlägg försökte jag utan framgång att publicera den 10:e februari. Jag har inte läst igenom det igen men jag vet att jag kämpade som fan med att lägga upp det:


Reflektion:
I samband med ett seminarium om T S Eliot idag sades det att Eliot, med andra modernister, ville "skapa något meningslöst som var vackert" (jag tror att det var så det formulerades men är inte helt säker). Meningslöst och vackert alltså. Frågan jag ställde mig: Är skönhet meningslöst? Är det egentligen möjligt att skapa något som samtidigt är vackert och meningslöst? Får det inte ändå någon form av mening då? Skönhet tycker jag kan vara lätt att förknippa med ytlighet och ytlighet kan kanske tyckas utan djupare mening men jag upplever ändå att skönhet är något som påverkar och berör och det som påverkar och berör är för mig meningsfullt i allra högsta grad. För om inte det som berör en påverkar en fyller en med någon slags känsla etc. är meningsfullt, vad är då meningsfullt? Vad är då mening?
Det jag kom fram till var att om T S Eliot nu skapade något vackert, vilket jag tyvär inte har tillräcklig förkunskap för att egentligen uttala mig om, så nog fanns det en mening med det.

Jag har ont i magen på samma sätt som jag brukar har när jag är riktigt nervös inför någonting, och på samma sätt som jag ibland får utan att vara riktigt nervös inför något konkret utan bara lite nevrotisk i största allämnhet. Jag har seriösa koncentrationssvårigheter, den senaste veckan har det varit värre än någonsin. Kanske har det att göra med att det har krävs så ofattbart mycket koncentration vid varje föreställning vi har haft och att det var åtta stycken och att jag på så sätt har tömt mitt koncentrationskonto och att det kommer ta ett tag innan det fylls på igen. Kanske kan det vara något sådant.

Nu lyssnar jag på The Smiths och det måste ju vara ett av världshistoriens finaste band med de finaste låtarna men är han inte lite deppig den där Morrisey?

Och bilen har något slags motorstopp och muttan är lite småtorr sådär.


Puss!

Här sitter man och lyssnar på Shout Out Louds som en annan deppig 14-åring. Livet är en fars.
Jag tänkte skriva "Snart måste jag verkligen ta och ta tag i mig själv" o.s.v. men så började jag fundera på om det är värt det. Eller jag menar, varför ska man ta tag i sig alt. ta sig i kragen alt. något annat klämkäckt uttryck? Kommer jag få ut något av att exempelvis skriva en utredande text om Immanuel Kants kategoriska imperativ i relation till Nietzsches moralkritik, alltså verkligen få ut något av det, egentligen? Visst, det är ju intressant och blabla men är det värt att lägga den energi och tid som krävs för att Gun-Louise ska bli nöjd och jag kanske ska få ett bra betyg i Svenska B, så att jag kanske höjer betygspoängen som jag inte ens vet vad jag ska göra med?
Ja, livet är komplicerat för en medelklassunge som går i ett pluggigt plugg och har små doser av ångest då och då. Ha!

---

Nu till något annat. Jag har vissa stalkertendenser, detta måste definitivt medges, även om det inte är så allvarligt. Än så länge. I alla fall, nu har det gett resultat, jag är numer medveten om hur en person vars utseende jag lyckats glömma bort ser ut. Tack vare okänd människas blogg. Helt fantastiskt, jag älskar teknik! Haha!
Och liten parantes. Vad är problemet? Vad är poängen med att vara dryg och dum i huvudet och eventuellt en jävla hora som bara spelar (eller hur det nu var...)? Jag fattar liksom inte. Men det är väl så livet är. En jävla fars, livet är en fars. Man får själv välja om man ska skratta eller gråta. Slut på den lilla parantesen.



Puss och kram!

En fin tjej som är bra på ljus (tror i alla fall att det var hon men det kan lika gärna ha varit någon annan) sa i söndags apropå bloggar att hon genom att döpa ett inlägg till "Dagens outfit" hade ökat sitt läsarantal något kolossalt den dagen. Jag tycker onekligen att detta är fascinerande och måste således genomföra detta lilla experiment.

---

And now for something completely different!

Produktionerna är över och mitt liv skall nu fyllas av något annat än "Först föds man ju". Hur gör man? Det känns tomt. Fast det är klart, om jag verkligen måste fylla det, livet, med något så finns ju alltid en spännande utredande text att skriva och lämna in till Gun-Louise, ett arbete om moderaterna att fördjupa sig i och en projektplan att författa tillsammans med K. Så jag överlever nog.



Picknick på Skeppsholmen med K i våras efter katastrofkväll med Gatan.

Tiden går fort, det tror jag vi alla är medvetna om. Men att den går så inihelvete fort och samtidigt hinner med en så jävla massa upphör aldrig att fascinera mig. Så ja, mycket vatten har runnit under broarna och jag har inte uppdaterat bloggi. För cirkus två veckor sedan lovade jag K att jag skulle skriva ett litet inlägg men kvällen artade sig som den gjorde och dagen efter hade jag glömt bort det. Och tiden gick.

Life is like a box of chocolate - you never know what you're gonna get!
Just nu verkar min chokladask vara rätt så utplockad på de godaste bitarna, det är bara de där tråkiga och smaklösa bitarna som ingen riktigt vill ha som är kvar. Eller nej, fyfan vad deppigt, det går ju inte för sig att bli så melankolisk här inte. Pepp! (= uppmaning till mig själv att tänka positivt och vara på G.)

Apropå tiden, jag måste seriöst ha något fel i huvudet för jag kan inte komma i tid. Det handlar inte om grova förseningar, som regel endast fem till tio minuter, men ändå. Fett irriterande. Jag skulle inte vilja vara kompis med mig. Men det var skönt att K blev arg på mig igår för att jag var sen. Det är så sällan någon blir det, de bara säger att det är lugnt och okej och så vidare men det är tamigfan inte okej! Jag suger helt enkelt. I det avseendet alltså. Mucklans monstermoster borde komma och ta mig.

Skrivövning. Jag skriver onekligen för sällan. Min språkutveckling har avstannat alternativt börjat gå bakåt, vet inte riktigt vilket ännu. Det är synd, mest för att jag verkligen tycker att det är roligt att skriva, jag tycker att språk är intressant och kan bli rent lycklig av en smart formulering. Så därför övar jag mig lite på att skriva, det är det det handlar om, någon annan anledning att uppdatera den här bloggen finns inte.
Parantes. Apropå språk. Jag är verkligen en språknörd /-tönt. På riktigt. Detta insåg jag när jag och Mo i minst en halvtimme pratade om hur mycket roligare det är med ord i bestämd form än i obestämd. Exempelvis är muttan mycket roligare än mutta, och det går dessutom att formulera sig mycket spexigare om man använder sig av bestämd form. Men det är kanske fint på sitt sätt det med. Att vara en språktönt alltså. Slut på parantes.

I min lägenhet som egentligen inte är min lägenhet eftersom det är mina föräldrars lägenhet har hela dagen pågått en febril aktivitet. Vaknade, minns inte vilken tid det var, av att någon tyckte att det var skoj att dammsuga precis utanför min dörr. Själv tyckte jag att det var mindre skoj. Det är tydligen någon slags fetz på gång. Anledningen: min pappas spelgrupp (som för övrigt ägnar sig åt något så märkligt och spec men ändå på något sätt lite fint som att spela medeltidsmusik) har 30-årsjubileum. Jag stannar hemma för att det kommer att bjudas på champagne (läs: mousserande vin) och olika viner. Kära KP! Är jag alkoholist?

Förhoppningsvis kommer denna kväll arta sig lite mer party än det ser ut nu. Jag känner mig rastlös och frustrerad på många olika plan. döden. REVOLT!

På återseende. Tror jag.

Puss

Popaganda. Popigande. Påpygendö. Pepögundi.

R kommer med största sannolikhet vara på Popaganda på fredag. Det känns som att det kommer bli spec.


Annars inget nytt.
Puss

Sista dagen på sommarlovet och vädret har redan blivit grått och blött och jag börjar få ont i magen.
Ångesten (eller vad det nu är) kommer krypandes, den smyger sig på. Fram tills igår hade jag inte fattat att jag as a matter of fact ska börja skolan igen den 18 augusti. Och så plötsligt var det den 17 och återigen klubbas man till marken av allt det man inte har gjort, alla ambitioner man hade som varken hanns eller orkades med. Jag borde vara van vid det här laget, antal skolstarter jag har genomlevt är ändå några stycken, men nej då, jag blev lika överraskad och så att säga tagen på sängen denna gång som alltid.
Halleluja! fast raka motsatsen.
Sista dagen av mitt sista sommarlov och givetvis började jag med att sova bort hälften av den. Dagen alltså. Jag orkar inte ens bli irriterad på mig själv längre och varför borde jag egentligen bli det när det inte hjälper det minsta? Nein, jag får helt enkelt inse att det är sådan jag är, jag får acceptera mig själv som jag är! Det låter väl fint? Acceptera mig som den konstant sovande zombie jag på senare tid har visat mig vara.
Mycket har hänt. Och ändå inte. Den här sommaren har varit ganska märklig och ganska lik andra somrar också. Lik andra somrar på så sätt att den var över på ett kick som det heter och för att jag inte heller denna sommar hann med det jag hade tänkt (jag vet, nu upprepar jag mig, men det kan säkerligen vara värt att repetera denna fakta så att jag kanske kan börja lära mig att jag aldrig hinner det jag från början har tänkt). Men på de flesta plan har den här sommaren, the summer of 2008, varit lite... spec (för att använda ett välanvänt men ack så användbart ord). Och jävligt härlig.
Nu kommer snart Michelle hit och jag måste sätta på kaffe och har inte tid att sitta här och skriva en massa blaj och gå vilse i mina tankegångars vindligar. Tyvärr, för det var ju länge sedan sist. Det är dock ohjälpligt. Så jag bjuder er härmed mitt tack och adjö!

Puss

Nu händer det grejor alltså. I samband med den dag jag förklarades myndig mottog jag från mina kära föräldrar en [trumvirvel] laptop! Eftersom jag inte hade uttryckt någon önskan om att inneha en dator, och inte heller slagits av tanken att mor och far kunde vara av åsikten att jag har behov av en egen dator, så blev jag, vid paketöppnandet, så förvånad att jag glömde att bli glad. Glädjen har istället sakta smugit sig på, så nu sitter jag här och känner mig, helt enkelt, lyckligt lottad.
Nog om det.

Istället: reflexioner angående fenomenet blogg.
Igår pratade jag och några vänner om bloggar och vi kom överens om en del saker. Till att börja med att vi aldrig skulle vilja läsa våra egna bloggar.
Om jag var någon annan och av en händelse skulle hamna på bloggen hejmexico så skulle jag tycka att det var fruktansvärt ointressant och återigen ställa mig frågan om man ska tycka att det är fint med något så demokratiskt som bloggande eller om man ska börja förespråka någon form av rensning bland bloggdräggen och bara låta eliten med sina kvalitetsbloggar uttrycka sig på detta vis.
Om jag var en kompis till mig (alltså mig som skriver hejmexico) skulle jag tala om för denne vän att det var dags att ägna tiden åt något mer meningsfullt. (Eller snarare: jag skulle vilja tala om för vännen att börja jakten på annan, mer meningsfull, aktivitet men jag skulle aldrig göra det eftersom jag är för snäll mesig.) Men nu är jag ju den som skriver den här bloggen och jag mellan de gånger jag försöker säga till mig själv att det finns viktigare och bättre saker att ägna sig åt än detta så passar jag på att njuta av detta demokratiska uttrycksmedel. Och bli förbannad.

Förbannad blir jag när jag av olika anledningar råkar hamna på bloggar som ********* och ****** och ************ vilkas namn jag vägra nämna då jag på inga villkor tänker riskera mer publicitet åt dessa hjärndöda, självupptagna monster. När jag ser vad dessa bloggar med ofattbart många besökare handlar om känner jag lite för att cutta mig och mer för att utrota mänskligheten.
Det finns inget så ointressant som att se tjugo bilder på raken av en okänd människas nyklippta lugg och groteskt poserande anlete, alternativt få reda på att jeansen en annan okänd kvinna har på sig på en av tusen egobilder är från Gina Triccuttmutt eller att hennes hund som egentligen är en förväxt råtta har ont i magen!
Men det slutar inte här, ånej, sedan läser man kommentarerna. Och vill dö, alternativt döda. För mellan ett fåtal skrämmande aggressiva meddelanden som förutspår bloggarens förtidiga död är det fullt av... uppskattning och beundran. Jag vill kräkas på människorna som det inte alls är synd om för människorna är äckliga och dumma och har bara sig själva att skylla för den fördummning som skett med dem.

Men, för att inte bli så negativ vilket jag har för vana att bli, till omgivningens förtret och sorg, det finns ju de facto bloggar som är roliga och intressanta. Till att börja med är det kul att ha kompisar som bloggar om sig själva och sina liv. Man får veta vad de bloggande kompisarna tycker om saker och ting och vad ded gjort under helgen då man inte har hunnit ringa dem och har man dessutom kompisar som är hyfsat begåvade på det här med att uttrycka sig skriftligt så blir det ju ännu roligare. Igår satt jag och läste en blogg som en bekant till mig, Rakel, skriver. Och dog av skratt. Kvävt skratt eftersom min ömma moder och min ömma fader låg och sov/försökte sova i rummet intill. Sådana bloggar har faktiskt en mening. Och då tänker jag att det här med bloggar kanske inte är så dumt ändå.

Fotnot: Jag är fullt medveten om att denna "argumenterande" text är ganska osammanhängande och jag kan heller inte ta ansvar för om någon känner att det var slöseri med tid att läsa den. Mina två läsare: förlåt för att jag inte kan skriva ordentligt. Om jag tar kursen Litterär gestaltning i trean kan det förhoppningsvis bli ändring på det. Tills dess: ha överseende är ni rara!


P.S. Satan i gatan vilket långt inlägg detta blev...

Jag läste på min egen blogg (jag menar, att läsa sin egen blogg är väl kul?) att jag för ett antal dagar sedan (skulle tro att det var en sisådär tio stycken) undrade hur vi skulle fixa det här med premiären. Det roliga är att jag, trots att jag faktiskt är säker på att vi klarade av premiären, inte har något svar. Jag vet inte hur det gick till. Men vi fixade det.

Livet är bra festligt ibland.

Jag tycker inte sällan att alla andra är så fruktansvärt självupptagna men jag då? Allvarligt talat kastar jag nog ofta sten i glashus så att säga. Men å andra sidan, var ska man kasta sten om inte i glashus?

---

Mindre än en vecka kvar till premiären av Gatan och jag är stressad och jävligt nervös. Det känns overkligt, på gränsen till absurt att det är så lite tid kvar. Den aktuella frågeställningen lyder: Hur ska vi klara av det här!?!

Jag har inte uppdaterat bloggi på en månad, men det kanske är lika bra. Det finns inte mycket att berätta.

Det känns som om jag gör fel om och om igen, men jag vet inte hur jag ska öra för att göra rätt, jag vet inte ens vad som är rätt att göra, eller om det ens finns något "rätt". Och så tänker jag alldeles för mycket, fortfarande. Man kan ju tycka att det har gått för långt när man inte somnar förrän kl halv sex på morgonen på grund av den jävla snurrande karusellen som min hjärna är.

Jag tror på att man väljer hur man vill leva sitt liv, man har alltid ett val, även om alternativen kanske inte alltid är så party. Men det är inte ett jävla dugg lätt att välja, och att göra rätt val är svårare än så.


Det är så många jag inte blir klok på, främst mig själv.

Mor och far planerar resan till fjällen som jag inte ska följa med på.
Jag försöker skriva färdigt engelskuppsatsen som skulle ha varit inne i måndags och tycker att helgen har varit ganska tråkig.
För en gångs skull ansträngde jag mig verkligen för att hitta något kul att göra igår kväll, ringde en massa folk och så. Men det blev film med Matte. Inget fel på film och absolut inget fel på Matte men jag var ju på G!


Det känns som om alla man pratar med känner för att ta skolan, köra upp den i analen, snurra ett par varv, ta ut den igen, slänga den på marken och spy på den, för att sedan hälla bensin på den, tända på och dansa en segerdans. Jag känner så i allra högsta grad. Jag förstår inte varför vi ens har några lektioner. Vi borde få ett lov på ungefär fem-sex veckor nu, så kanske man sedan skulle orka fram till sommarlovet.

Fika på Café Edenborg med två av de mest fantastiska kvinnorna i hela världen gjorde livet ganska så mycket bättre idag! Café Edenborg är helt klart mysigaste fiket, dessutom kan man köpa kokta ägg där. Och spana på en viss vacker författare som sitter och skriver på sin laptop.

Vissa dagar är jag helt enkelt väldigt glad över att jag inte åker hem jättefort med en gång efter sista lektionen.