Bitterfitta.
Jag känner mig bitter. Över det mesta. Av egentligen ingen jävla anledning alls.
Jag känner mig dräggig, äcklig och ful. Det är så töntigt. Jag borde inte bry mig, man ska inte bry sig om sådant. Men det är väl klart att man gör det. Som om en enda människa skiter fullständigt i hur hon/han ser ut.
Jag känner mig fel. Och dum. Jag tänker på min s.k. sociala kompetens och inser att jag aldrig någonsin kan säga rätt saker till andra människor. Det blir bara fel. Jag vet att jag gör fel men inte vad det är jag gör för fel. Och ju mer jag försöker förstå vad jag gör för fel, desto mer fel blir det.
Ja, jag inser hur patetiskt självömkande jag är. Jag vet inte ens varför jag skriver den här skiten.
Jag är alldeles för styrd av småsaker. Jag tar åt mig för mycket. Av konstiga, små, obetydliga saker som jag inte borde lägga så stor vikt vid. För det bara förstör för mig själv. Så dumt.
Fy fan, jag är så pubertal att det blir pinsamt. Men förhoppningsvis kan jag tillskriva det min ålder.
Jag ska sluta tycka synd om mig själv. Det leder förihelvete ingen vart överhuvudtaget. Så onödigt.
Jag vet inte vad jag vill. Jo, det vet jag. Eller nej. Fan.
Jag borde... jag borde ändra mitt beteende. Typ. Eller något. Till att börja med kan jag ju skita i att lägga upp en massa gnäll på bloggen. Men å andra sidan ska man väl vara sanningsenlig och detta är, just nu, i skrivande stund, sanningen. Tror jag. fast jag vet inte.
Jag vet inte.
Jag vet faktiskt inte ens om jag verkligen tycker speciellt synd om mig själv. Jag vill väl bara beskriva mitt... tillstånd just nu. I denna stund.
Jag känner mig otillräcklig. Hur gör man för att räcka till?
Hur gör man för att inte reflektera och analysera så förbannat mycket och bara vara istället? Det är det som är mitt problem. Jag analyserar och kommer alltid fram till samma sak. Att jag gör fel. Att jag är fel.
Men det är ju därför jag gör fel, för att jag analyserar för mycket. Jag tror att om man bara är så blir det inte fel. Egentligen blir det ju inte fel förrän man börjar tänka på att det var fel.
Mattias sa idag att om man mår dåligt eller är ledsen eller dylikt så hjälper det att låtsasskratta. Då frigörs nämligen en massa endorfiner och andra lyckobringande ämnen och man mår således bättre. Jag har för mig att jag också har hört det.
Alltså: Ett gott skratt förlänger livet och bitterfittan is gonna die young.
Skål på det!
Men hallå?! Du är inte fel, älskade vän, var har du fått det ifrån? Vem har sagt något, vem har inte sagt något? Varför tror du att du inte räcker till? Varför tänker du så sjuka saker? Vad dillar du om min vän? Varifrån har du för i helvette fått den häär skiten? Seriöst, varför har du så fel?
When life´s a bitch, spit in its shoe.
I've just spat in life's shoe and I feel a lot better!
Att livet känns skit är ett tecken på största möjliga normalitet. Som sagt, jag har en förmåga att hänga upp mig på småsaker och styras av dessa. Men går det ner så vet man att det snart går upp igen.
Puss till Emma för visdomsord och... ja, support. (Nu blev allt plötsligt väldigt DRAMA men ja... livet är ett enda långt drama.)
Hundra spänn på att du kollat upp dåtid (kan inte den gramatiska termen.. typ perfekt, eller inperfekt?) av spotta på engelska
Smile :)
Svar: Korrekt, jag kollade upp imperfektformen av spit i ett lexikon. :)
