Revolution
Nu är det väl revolution på gång? sjöng bob hund och det var flera år sedan men inte fan har det blivit någon revolution. Blivit. Blivit revolution. Kanske är det där problemet ligger, jag och många andra i min generation förväntar oss att det bara ska bli, utan att vi ska behöva göra något. För det verkar ju så jobbigt, palla! helt enkelt. Och så är man cynisk och hur många revolutioner startas av cyniker? Inte många skulle jag tro.
För någonstans måste man väl ändå ha lite hopp om man ska kunna göra revolution? En gnutta hopp om att förändring är möjlig, en liten snutt hopp om att det är en idé att göra något, att man kan påverka. Eller så behöver man inget hopp, bara en enorm frustration och ilska. Men man måste i alla fall ha en vilja.
Vi som är unga idag, det är i våra händer det ligger. Eller? Min cyniska sida säger mig att det inte ligger ett skit i mina händer, att allt ändå kommer att gå åt helvete men om jag skulle ta och skita i mig själv ett tag? Om jag gör det så kan jag ändå konstatera att det ligger i de ungas händer att göra revolution. Så har det alltid varit och det är inget konstigt med det. De gamla är alldeles för stagnerade och indoktrinerade och trötta och körda helt enkelt. Så det är de unga, de unga som måste göra det.
Men alltså, dagens ungdom. Vad vill de? Enligt en artikel och undersökning i Metro vill dagens unga helst av allt bilda familj och bo i radhus och säkert helst med någon jävla hund och dagens unga kvinnor vill (när jag läste detta höll jag på att spy) hemskt gärna leva upp till en traditionell kvinnoroll. Vafan?!? Jag betvivlar starkt att en generation med de, enligt mig sjukligt sorgliga, värderingarna kommer att starta en revolution. För helst av allt vill man ju ha det bekvämt i sitt radhus och revolution, förändring, alltså palla!
Nej, ingen revolution är på gång här inte. Vi har stagnerat i förtid.
Söndag kväll
Jag tror fan att jag blir galen! Jag kan inte koncentrera mig över huvud taget, på drygt två timmar har jag inte lyckats få ihop en enda mening till mitt satansjävlaskitkuktal. Jävla svenska b-helvete! Jag orkar inte! Jag känner mig så sjukt rastlös men jag klarar uppenbarligen inte av att samla ihop energin och använda den till något vettigt, istället bara kryper det i hela kroppen men samtidigt vill jag ju sova för min stackars bakiskropp känns inte på topp alls. Det är liksom lite jobbigt att andas och jag mår illa. Och gnäller gör jag också. JAG MÅSTE KONCENTRERA MIG! Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte hur jag ska känna, ska jag vara glad, tycka att det är jobbigt, vilket jag i och för sig tycker i alla fall lite grann, ska jag få ångest? Jag känner mig jävligt illa till mods, liksom nervös fast jag inte har något att vara nervös för. Jag hatar den känslan! Jag förstår mig inte på mitt eget beteende som vanligt och förlåt för att jag var så märklig och jag fattar om du tycker att jag är jättekonstig! Men det spelar inte någon roll egentligen för jag tror ändå inte att jag vill att det ska leda till något fast fel! för jag vet ju inte vad jag vill. Det är det som är problemet och det är ju inte så att jag koncentrerar mig mer på mitt tal när jag sitter här och spyr ut mina förvirrade ostrukturerade känslor som ingen kan vara intresserad av att läsa om. Men det spelar ju faktiskt inte heller någon roll. Vad spelar roll egentligen? Stopp! Jag har ingen lust att trassla in mig i några sådana resonemang nu, jag är tillräckligt intrasslad som det är, tack!
Det är fascinerande hur jag förstorar upp allting som händer i mitt liv till dessa otroliga dimensioner. Vad ska det vara bra för liksom?
Hoppas att alla jag känner har en fin och inte alltför ångestfylld söndagkväll! Puss och mycket kärlek!
.....................................
Det finns inga ord, det är bara tomt.
Filosofi for life
Meningen med livet. Meningenmedlivet. Menninggenn medd livvett. Meeeeniiingeen meed liiiiveeet. Meninegn mde ilvte. Mneignne dme lvite. Mengisnkeh lemeojgo joejo. Mneigneoi jposjoi lsovke.
Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!
Måndag 10:e december 2007
Dagens bild
Lite ångest typ.
Skolan börjar snart. Det finns ingenting överhuvudtaget att göra åt det, det är bara så det är. Och det blir sannerligen mer och mer påtagligt ju färre dagar det återstår av sommarlovet.
Jag har hela sommaren tyckt att det har varit jäääääättelångt kvar till skolstart. Jag var senast igår övertygat om att det i alla fall var tre veckor eller så kvar av mitt näst sista sommarlov. Så när Ka påpekade att det är ungefär en och en halv vecka det handlar om fick jag lite ångest. Typ.
Jag och Ka gick igårkväll en liten promenad i staden. Vi vandrade längs en av Söders mest välkända gator när vi mötte en grupp människor. Två av dem har jag träffat tidigare, de andra tre var okända för mig. Och eftersom alla i gänget är födda år 1991 och tre av dem (eller var det bara två? Jag minns inte) ska börja i skolan som jag sedan snart ett år tillbaka kallar för "min" så var det ju naturligt att vi pratade om skolan, nollningen och hur kort tid det är kvar av sommarlovet. Jag fick lite ångest. Typ.
Idag när jag var på väg hem från Ka, där jag tillbringade, natten passerade jag Stockholms Stadsmission och tänkte att eftersom det var längesedan jag var där och jag är i behov av ett par nya (helst billiga) jeans så kan jag ju gå in. Sagt och gjort. Jag gick in i affären, konstaterade att linnena som var på rea var skitfula, och gick för att prova billiga och riktigt snygga skor. Men vem ser jag, där jag sitter och försöker tvinga ner mina av värmen svullna fötter i ett par svarta pumps, om inte den man som under det gångna året har varit min lärare i Historia A och Kultur- och idéhistoria A. "Ajdå" tänkte jag, "Honom vill jag INTE prata med". Jag satte tillbaka de svarta pumpsen och med ryggen mot nämnda man snörade jag på mig mina skor och skyndade mig ut från affären. Jag hade lite ångest. Typ.
Men som jag har påpekat, skolan börjar faktiskt snart, riktigt snart, och det finns inget att göra åt det. Så jag antar att det bara är till att acceptera ångesten och ta tjuren vid hornen. Typ.
Ikväll åker jag med Emms och ev. Kat till skärgården där vi förblir isolerade (eller inte) tills Lördag eller Söndag.
Inget Peace and Love
JAG KAN INTE ÅKA TILL PEACE AND LOVE!
Jävla pisshelvetes, skit-i-havet förbannade horkuksslyna!
Förbannade, jävla skitkukiga helvetes bajsskitsson-of-a-bitch jävla slampskitiga ashög!
FY FAN!
Jag ringde Mi och talade om hur det var. Hon tipsade om blocket.se och liknande hemsidor som sista utväg. Smart, tänkte jag. Jag svarade på de två annonser med rimligt pris som jag hittade. Alldeles nyss fick jag veta att snubben som hade satt in den ena annonsen har fått ett bud på 2000 kr. Det är, med andra ord, så inihelvetes jävla kört som det kan bli.
KUL!
Bitterfitta.
Jag känner mig bitter. Över det mesta. Av egentligen ingen jävla anledning alls.
Jag känner mig dräggig, äcklig och ful. Det är så töntigt. Jag borde inte bry mig, man ska inte bry sig om sådant. Men det är väl klart att man gör det. Som om en enda människa skiter fullständigt i hur hon/han ser ut.
Jag känner mig fel. Och dum. Jag tänker på min s.k. sociala kompetens och inser att jag aldrig någonsin kan säga rätt saker till andra människor. Det blir bara fel. Jag vet att jag gör fel men inte vad det är jag gör för fel. Och ju mer jag försöker förstå vad jag gör för fel, desto mer fel blir det.
Ja, jag inser hur patetiskt självömkande jag är. Jag vet inte ens varför jag skriver den här skiten.
Jag är alldeles för styrd av småsaker. Jag tar åt mig för mycket. Av konstiga, små, obetydliga saker som jag inte borde lägga så stor vikt vid. För det bara förstör för mig själv. Så dumt.
Fy fan, jag är så pubertal att det blir pinsamt. Men förhoppningsvis kan jag tillskriva det min ålder.
Jag ska sluta tycka synd om mig själv. Det leder förihelvete ingen vart överhuvudtaget. Så onödigt.
Jag vet inte vad jag vill. Jo, det vet jag. Eller nej. Fan.
Jag borde... jag borde ändra mitt beteende. Typ. Eller något. Till att börja med kan jag ju skita i att lägga upp en massa gnäll på bloggen. Men å andra sidan ska man väl vara sanningsenlig och detta är, just nu, i skrivande stund, sanningen. Tror jag. fast jag vet inte.
Jag vet inte.
Jag vet faktiskt inte ens om jag verkligen tycker speciellt synd om mig själv. Jag vill väl bara beskriva mitt... tillstånd just nu. I denna stund.
Jag känner mig otillräcklig. Hur gör man för att räcka till?
Hur gör man för att inte reflektera och analysera så förbannat mycket och bara vara istället? Det är det som är mitt problem. Jag analyserar och kommer alltid fram till samma sak. Att jag gör fel. Att jag är fel.
Men det är ju därför jag gör fel, för att jag analyserar för mycket. Jag tror att om man bara är så blir det inte fel. Egentligen blir det ju inte fel förrän man börjar tänka på att det var fel.
Mattias sa idag att om man mår dåligt eller är ledsen eller dylikt så hjälper det att låtsasskratta. Då frigörs nämligen en massa endorfiner och andra lyckobringande ämnen och man mår således bättre. Jag har för mig att jag också har hört det.
Alltså: Ett gott skratt förlänger livet och bitterfittan is gonna die young.
Skål på det!
Hej tjej?
På teaterlektionen i fredags lekte vi en associationslek. Den går ut på att man ska associera på att man ligger i en cirkel med fötterna in mot mitten och säger ord, en och en och i samma ordning som man ligger. Det ord man säger ska vara det första man associerar med det ord som personen innan har sagt.
Leken i fråga avslutades med att vi skulle säga saker om varandra. Det kan bli lite jobbigt ifall man inte vet vad man ska säga om de andra och lite jobbigt ifall de andra inte vet vad de ska säga om en själv.
I alla fall gjorde vi det, alltså sa saker om varandra. När det blev min tur och folk ska säga saker om mig så sa J S-E med hög röst: "Tjejig". Jag blev genast konfunderad, för jag har aldrig sett mig själv som "tjejig". Men ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att jag verkligen inte alls överhuvudtaget förstod vad J menade. För vad betyder "tjejig" egentligen?
Om vi ska fortsätta med associerandet så måste jag säga att jag alltid har associerat "tjejig" med något negativt. Antagligen för att det oftast används i sammanhang då det är menat som något nedsättande. Någon som är "tjejig" ägnar sitt liv åt att shoppa, sminka sig och snacka skit om andra (speciellt om andra tjejer), har ingen som helst förmåga att reflektera över något på ett djupare plan och tas sällan eller aldrig på allvar. Detta har i varje fall, i viss mån, varit min bild av en "tjejig" person.
Om man googlar "tjejig" så får man upp bilder som den här, den här, den här och den här. Det är mycket rosa, och det håller nog alla med om, att rosa är den typiskt "tjejiga" färgen.
Men om man bortser vad begreppet har blivit och istället analyserar själva ordet så blir det hela lite annorlunda. Ordet "tjej" har sitt ursprung från språket romani och är synonymt med "flicka", alltså ett barn av kvinnligt kön. Enda skillnaden är att "tjej" också kan användas för att beskriva vuxna kvinnor. "Tjejig" betyder alltså att man helt enkelt är som en tjej, och eftersom halva jordens befolkning består av tjejer, människor av kvinnligt kön, måste "tjejig" i förlängningen betyda att man är... som den hälft av jordens befolkning som är tjejer.
Så hur ska jag tolka J:s mystiska "Tjejig"? Att jag är som en tjej? Ja, det är väl rätt logiskt med tanke på att jag hör till de människor med kvinnligt kön. Så det var ju ingen nyhet. Således undrar jag bara: kunde du inte ha kommit på något mer personligt, J?
Eller va..?
Vi kom fram till att det var ett bra svar. Men vad får jag för svar? Ett tomt sms. Jag får alltså ett sms där det inte står någonting.
Hur kryptisk får man vara?
Jag fattar inte. Antingen har personen i fråga råkat skicka ett sms utan text eller så har texten på bågot märkligt vis fallit bort. Eller så betyder det något som jag borde förstå. Typ "Känn dig dissad" eller "Jag vet inte om jag vill träffa dig" eller "Jag kan inte nästa helg" eller "Jag saknar ord" vad fan som helst.
Det stör mig. Liksom.
Jag vet inte om jag borde skicka ett Eh... va? Jag fick ett tomt sms, vad ville du säga? eller bara skita i det.
Eller skita i att förstora upp alla problem. Det kan vara en idé.
