Tunnelbanesamtal
Idag gjorde jag något som jag inte har gjort förut. När jag satt på tunnelbanan på väg hem från tvåornas föreställning låtsades jag lyssna på musik för att mer diskret kunna tjuvlyssna på det samtal två män mittemot mig förde.
Jag vet egentligen inte om det var sådär jättetaktiskt, jag tror inte att det hade varit så uppenbart att jag lyssnade på männens samtal även om jag inte hade haft hörlurar i öronen, men det var ändå något sådant jag tänkte.
Så jag satt alltså och låtsaslyssnade på musik (jag till och med bestämde en takt som jag höll lite diskret med foten, och ibland fingret, för jag tror att jag brukar göra så när jag lyssnar på musik) med kinden lutad mot handen samtidigt som jag lyssnade på de två herrar i 20-årsåldern som diskuterade sociala relationer och hur trötta resp. inte trötta de var på "relationsanalyser". ("Men jag är så trött på relationsanalyser." "Jag med. Eller, jag är inte så trött på relationsanalyser.")
Egentligen var hela företaget mest krångligt eftersom jag var tvungen att koncentrera mig dels på att lyssna och dels på att se ut som om jag inte hörde ett ord genom att se allmänt borta ut och hålla reda på en takt som jag själv hade bestämt. Det pinsammaste hade ju varit ifall killarna i fråga hade insett att den konstiga bruden mittemot satt med hörlurar i öronen utan att ha någon musik på.
Ju mer jag tänker på det, desto mer korkat och onödigt låter det. Jag menar, eftersom de satt på tunnelbanan och pratade med en massa folk runt sig så tror jag att de pratade om sådant som är allmänhetsvänligt och de pratade antagligen inte om mer hemliga och intressanta saker bara för att jag tog fram i-poden och började "lyssna på musik".
Det hela torde kunna förklaras med att jag är väldigt trött. Och som på så många andra människor fungerar inte hjärnan och tankeverksamheten så bra på mig när jag är trött. Men för att ursäkta mitt handlande en aning så kan jag ju se det som en liten teaterövning. Och sådana kan man ju inte få för många av.
Jag vet egentligen inte om det var sådär jättetaktiskt, jag tror inte att det hade varit så uppenbart att jag lyssnade på männens samtal även om jag inte hade haft hörlurar i öronen, men det var ändå något sådant jag tänkte.
Så jag satt alltså och låtsaslyssnade på musik (jag till och med bestämde en takt som jag höll lite diskret med foten, och ibland fingret, för jag tror att jag brukar göra så när jag lyssnar på musik) med kinden lutad mot handen samtidigt som jag lyssnade på de två herrar i 20-årsåldern som diskuterade sociala relationer och hur trötta resp. inte trötta de var på "relationsanalyser". ("Men jag är så trött på relationsanalyser." "Jag med. Eller, jag är inte så trött på relationsanalyser.")
Egentligen var hela företaget mest krångligt eftersom jag var tvungen att koncentrera mig dels på att lyssna och dels på att se ut som om jag inte hörde ett ord genom att se allmänt borta ut och hålla reda på en takt som jag själv hade bestämt. Det pinsammaste hade ju varit ifall killarna i fråga hade insett att den konstiga bruden mittemot satt med hörlurar i öronen utan att ha någon musik på.
Ju mer jag tänker på det, desto mer korkat och onödigt låter det. Jag menar, eftersom de satt på tunnelbanan och pratade med en massa folk runt sig så tror jag att de pratade om sådant som är allmänhetsvänligt och de pratade antagligen inte om mer hemliga och intressanta saker bara för att jag tog fram i-poden och började "lyssna på musik".
Det hela torde kunna förklaras med att jag är väldigt trött. Och som på så många andra människor fungerar inte hjärnan och tankeverksamheten så bra på mig när jag är trött. Men för att ursäkta mitt handlande en aning så kan jag ju se det som en liten teaterövning. Och sådana kan man ju inte få för många av.
Kommentarer
Trackback
