Counting cracks in the ceiling
I know a girl laying down
She's sleeping
Weeks at a time
And when she wakes up she watches TV
Counting cracks in the ceiling
Igår var det torsdag. THE torsdag. Torsdag med stort T. Det hände grejer. Och en massa grejer hände inte.
Dagen började hemma hos Emms. Jag vaknade ca halv elva och såg att Karin hade dragit. Emms hade gått upp. Vi käkade frukost och jag väntade på att I skulle höra av sig. För att det skulle kännas så mycket bättre ifall han hörde av sig. Det skulle vara ett tecken på att han också var intresserad av att vi skulle ses.
När jag och Emms så hade börjat möblera om hennes rum fick jag ett sms från I. Vi bestämde var och när vi skulle ses. Jag bytte om, tvivlade en massa på det mesta och gav mig av till bussen.
När jag satt vid busshållplatsen ringde Emms. Hon sa att Karin och Jupp skulle träffas. Det gjorde mig glad mitt i all nervositet. Jag lyssnade på Simon and Garfunkel på bussen och kom fram till Café Puck ungefär fem över två. I kom precis samtidigt.
Det blev Hej! och kram och så bestämde vi att vi skulle sitta inne eftersom det var ganska kallt. Lite halvt stiff, halvt nervöst prat först. Men det blev bättre och bättre, även om vi pratade mycket om ganska nedstämmande saker, t.ex. bristen på jobb och bostad och framtid. Vi pratade också om teater, olika pjäser, lite poesi och om våra liv. Emms ringde vid tre och frågade om det var stiff. Jag sa nej och vi bestämde att vi skulle höras senare.
Jag och I satt kvar på Café Puck och samtalade i drygt två timmar. Sedan skulle han iväg för att titta på kompisars teaterföreställning och vi hade sällskap till Mariatorget. Sedan blev det Hej då, vi ses ikväll! och kram.
Emms hade ringt två gånger och ringde igen. Jag sa som det var, att det hade varit trevligt, det hade gått bra, även om det inte hade varit BRA! Men om det hade gått BRA! så hade jag blivit orolig, sådant händer nämligen inte.
Runt halv sju kom Emms hem till mig. Vi käkade tortellini och sallad och pratade. Sedan gjorde vi oss i ordning, Emms till kaffe och jag på temat "Sport är mitt liv" och kom fram till att vi var skitsnygga.
Vi begav oss till Hornstull, mötte Karin och diverse andra festprissar och gick till Reimers holme och en lokal som Jack hade hyrt. Jag kände mig alldeles för lite utklädd, men det var väl ingen som brydde sig så mycket om det förutom Johanna. Emms var opepp och jag kände mig lite stiff.
Men det blev snabbt bättre. Alla var glada, trevliga och roliga och jag snackade en massa med folk som jag bara har hört talas om, och sådana jag länge har velat prata med men bara inte fått tillfälle.
Hanson var där och gjorde succé, det var den ultimata festkicken.
Agnes och Leo var packade och matchade varandra i gult och blått. Jag har aldrig förut pratat något med dem, men helt plötsligt stod båda där och ville veta en massa om I, som tydligen hade vägrat berätta något mer än att han skulle fika med mig. Leo undrade vad som hände på Jespers maskerad, han ville "höra min version av historien". Jag blev lite förvånad och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Agnes sa att I skulle komma vid halv ett och Leo sa att I "kommer haffa dig". Det blev lite Oj! och Iiiiiiih! och Hjälp!
Det blev dans och cigg och öl och prat och så kom I. Eller snarare Mr Stiff. Vi hälsade och det ska erkännas att jag inte heller var kram och gull men han var värre. Jag sa Hej! och han sa Hej. och gick. Sedan kan väl resten sammanfattas som Stiff man tittar demonstrativt bort varje gång han märker att jag är i närheten. Jag blev irriterad men kände inte för att bara gå fram och säga TJA! Jag kände mig dissad istället. När jag slutligen försökte konversera med mannen ifråga så gjorde han bara intrycket att antingen vara nervös, konstig eller dum i huvudet. Jag hoppas på det första.
När jag och Emms gick runt halv två gjordes två försök att få I / Mr Stiff att ha sällskap en bit men det gick inte. Och vad som inte heller gick var tunnelbanorna, så jag och Emms vandrade hem genom natten. Sedan blev det te och rostat bröd och utvärdering av kvällen innan vi gick och la oss.
Sammanfattning av läget: Jag vill att I ska höra av sig, annars gör jag det, jag ska bli kompis med en massa fina människor jag träffade igår, jag rökte mer igår kväll än jag har gjort i hela mitt livoch jag känner mig dräggigare än någonsin just nu.
She's sleeping
Weeks at a time
And when she wakes up she watches TV
Counting cracks in the ceiling
Igår var det torsdag. THE torsdag. Torsdag med stort T. Det hände grejer. Och en massa grejer hände inte.
Dagen började hemma hos Emms. Jag vaknade ca halv elva och såg att Karin hade dragit. Emms hade gått upp. Vi käkade frukost och jag väntade på att I skulle höra av sig. För att det skulle kännas så mycket bättre ifall han hörde av sig. Det skulle vara ett tecken på att han också var intresserad av att vi skulle ses.
När jag och Emms så hade börjat möblera om hennes rum fick jag ett sms från I. Vi bestämde var och när vi skulle ses. Jag bytte om, tvivlade en massa på det mesta och gav mig av till bussen.
När jag satt vid busshållplatsen ringde Emms. Hon sa att Karin och Jupp skulle träffas. Det gjorde mig glad mitt i all nervositet. Jag lyssnade på Simon and Garfunkel på bussen och kom fram till Café Puck ungefär fem över två. I kom precis samtidigt.
Det blev Hej! och kram och så bestämde vi att vi skulle sitta inne eftersom det var ganska kallt. Lite halvt stiff, halvt nervöst prat först. Men det blev bättre och bättre, även om vi pratade mycket om ganska nedstämmande saker, t.ex. bristen på jobb och bostad och framtid. Vi pratade också om teater, olika pjäser, lite poesi och om våra liv. Emms ringde vid tre och frågade om det var stiff. Jag sa nej och vi bestämde att vi skulle höras senare.
Jag och I satt kvar på Café Puck och samtalade i drygt två timmar. Sedan skulle han iväg för att titta på kompisars teaterföreställning och vi hade sällskap till Mariatorget. Sedan blev det Hej då, vi ses ikväll! och kram.
Emms hade ringt två gånger och ringde igen. Jag sa som det var, att det hade varit trevligt, det hade gått bra, även om det inte hade varit BRA! Men om det hade gått BRA! så hade jag blivit orolig, sådant händer nämligen inte.
Runt halv sju kom Emms hem till mig. Vi käkade tortellini och sallad och pratade. Sedan gjorde vi oss i ordning, Emms till kaffe och jag på temat "Sport är mitt liv" och kom fram till att vi var skitsnygga.
Vi begav oss till Hornstull, mötte Karin och diverse andra festprissar och gick till Reimers holme och en lokal som Jack hade hyrt. Jag kände mig alldeles för lite utklädd, men det var väl ingen som brydde sig så mycket om det förutom Johanna. Emms var opepp och jag kände mig lite stiff.
Men det blev snabbt bättre. Alla var glada, trevliga och roliga och jag snackade en massa med folk som jag bara har hört talas om, och sådana jag länge har velat prata med men bara inte fått tillfälle.
Hanson var där och gjorde succé, det var den ultimata festkicken.
Agnes och Leo var packade och matchade varandra i gult och blått. Jag har aldrig förut pratat något med dem, men helt plötsligt stod båda där och ville veta en massa om I, som tydligen hade vägrat berätta något mer än att han skulle fika med mig. Leo undrade vad som hände på Jespers maskerad, han ville "höra min version av historien". Jag blev lite förvånad och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Agnes sa att I skulle komma vid halv ett och Leo sa att I "kommer haffa dig". Det blev lite Oj! och Iiiiiiih! och Hjälp!
Det blev dans och cigg och öl och prat och så kom I. Eller snarare Mr Stiff. Vi hälsade och det ska erkännas att jag inte heller var kram och gull men han var värre. Jag sa Hej! och han sa Hej. och gick. Sedan kan väl resten sammanfattas som Stiff man tittar demonstrativt bort varje gång han märker att jag är i närheten. Jag blev irriterad men kände inte för att bara gå fram och säga TJA! Jag kände mig dissad istället. När jag slutligen försökte konversera med mannen ifråga så gjorde han bara intrycket att antingen vara nervös, konstig eller dum i huvudet. Jag hoppas på det första.
När jag och Emms gick runt halv två gjordes två försök att få I / Mr Stiff att ha sällskap en bit men det gick inte. Och vad som inte heller gick var tunnelbanorna, så jag och Emms vandrade hem genom natten. Sedan blev det te och rostat bröd och utvärdering av kvällen innan vi gick och la oss.
Sammanfattning av läget: Jag vill att I ska höra av sig, annars gör jag det, jag ska bli kompis med en massa fina människor jag träffade igår, jag rökte mer igår kväll än jag har gjort i hela mitt livoch jag känner mig dräggigare än någonsin just nu.
Kommentarer
Trackback