Tiden som går
eller något annat pretantiöst.
Jag har haft en fin kväll med fina vänner som får mig att orka. Om det inte vore för dessa fina vänner och dessa fina (om än smått ångestfyllda) kvällarna vore det ingen mening överhuvudtaget. Kan låta överdramatiskt och pretentiöst och det är precis vad det är också. Men dessutom är det sant.
Idag fick jag en av de finaste komplimanger jag har fått någonsin. Visserligen inte direkt från någon, utan det berättades i andra hand, men jag blev ändå fantastiskt smickrad. Och sådant kan ju uppenbarligen också göra tillvaron lite mer okej.
Sedan finns det mycket som är mindre okej för en bortskämd, gnällig I-landsbrud som jag.
Tiden bara går, timmarna, dagarna, veckorna, jag förstår inte vad som händer. Jag hänger inte med, jag vet inte hur man (jag) ska göra för att hänga med, hinna med.
Om man tar sig en snabb titt i min kalender ser det ut som om mitt liv är extremt händelserikt. Om man tar sig en långsammare och mer nogrann titt inser man att det inte stämmer, för det enda som står i min kalender är VAD JAG HAR FÖR LÄXOR OCH PROV OCH NÄR JAG MÅSTE PLUGGA TILL SKITEN.
Jag kan inte bestämma mig för om det är tragiskt eller bara normalt. Eller till och med både och, två flugor i en smäll så att säga.
Tiden går och här står jag och försöker göra en djupgående analys av "Juloratoriet" på Stadsteatern samtidigt som jag ska läsa "The Catcher in the Rye", plugga matte, försöka förstå vad som förväntas av mig på kommande filosofiprov, göra en djupgående analys av "Äcklet", skriva en fördjupning om hälsa för att inte bara få G i gympa samtidigt som jag borde försöka... vad heter det... typ, leva..?
Det saknas något. Bland annat.
Jag har haft en fin kväll med fina vänner som får mig att orka. Om det inte vore för dessa fina vänner och dessa fina (om än smått ångestfyllda) kvällarna vore det ingen mening överhuvudtaget. Kan låta överdramatiskt och pretentiöst och det är precis vad det är också. Men dessutom är det sant.
Idag fick jag en av de finaste komplimanger jag har fått någonsin. Visserligen inte direkt från någon, utan det berättades i andra hand, men jag blev ändå fantastiskt smickrad. Och sådant kan ju uppenbarligen också göra tillvaron lite mer okej.
Sedan finns det mycket som är mindre okej för en bortskämd, gnällig I-landsbrud som jag.
Tiden bara går, timmarna, dagarna, veckorna, jag förstår inte vad som händer. Jag hänger inte med, jag vet inte hur man (jag) ska göra för att hänga med, hinna med.
Om man tar sig en snabb titt i min kalender ser det ut som om mitt liv är extremt händelserikt. Om man tar sig en långsammare och mer nogrann titt inser man att det inte stämmer, för det enda som står i min kalender är VAD JAG HAR FÖR LÄXOR OCH PROV OCH NÄR JAG MÅSTE PLUGGA TILL SKITEN.
Jag kan inte bestämma mig för om det är tragiskt eller bara normalt. Eller till och med både och, två flugor i en smäll så att säga.
Tiden går och här står jag och försöker göra en djupgående analys av "Juloratoriet" på Stadsteatern samtidigt som jag ska läsa "The Catcher in the Rye", plugga matte, försöka förstå vad som förväntas av mig på kommande filosofiprov, göra en djupgående analys av "Äcklet", skriva en fördjupning om hälsa för att inte bara få G i gympa samtidigt som jag borde försöka... vad heter det... typ, leva..?
Det saknas något. Bland annat.
Kommentarer
Trackback
