Tunnelbanesamtal
Idag gjorde jag något som jag inte har gjort förut. När jag satt på tunnelbanan på väg hem från tvåornas föreställning låtsades jag lyssna på musik för att mer diskret kunna tjuvlyssna på det samtal två män mittemot mig förde.
Jag vet egentligen inte om det var sådär jättetaktiskt, jag tror inte att det hade varit så uppenbart att jag lyssnade på männens samtal även om jag inte hade haft hörlurar i öronen, men det var ändå något sådant jag tänkte.
Så jag satt alltså och låtsaslyssnade på musik (jag till och med bestämde en takt som jag höll lite diskret med foten, och ibland fingret, för jag tror att jag brukar göra så när jag lyssnar på musik) med kinden lutad mot handen samtidigt som jag lyssnade på de två herrar i 20-årsåldern som diskuterade sociala relationer och hur trötta resp. inte trötta de var på "relationsanalyser". ("Men jag är så trött på relationsanalyser." "Jag med. Eller, jag är inte så trött på relationsanalyser.")
Egentligen var hela företaget mest krångligt eftersom jag var tvungen att koncentrera mig dels på att lyssna och dels på att se ut som om jag inte hörde ett ord genom att se allmänt borta ut och hålla reda på en takt som jag själv hade bestämt. Det pinsammaste hade ju varit ifall killarna i fråga hade insett att den konstiga bruden mittemot satt med hörlurar i öronen utan att ha någon musik på.
Ju mer jag tänker på det, desto mer korkat och onödigt låter det. Jag menar, eftersom de satt på tunnelbanan och pratade med en massa folk runt sig så tror jag att de pratade om sådant som är allmänhetsvänligt och de pratade antagligen inte om mer hemliga och intressanta saker bara för att jag tog fram i-poden och började "lyssna på musik".
Det hela torde kunna förklaras med att jag är väldigt trött. Och som på så många andra människor fungerar inte hjärnan och tankeverksamheten så bra på mig när jag är trött. Men för att ursäkta mitt handlande en aning så kan jag ju se det som en liten teaterövning. Och sådana kan man ju inte få för många av.
Jag vet egentligen inte om det var sådär jättetaktiskt, jag tror inte att det hade varit så uppenbart att jag lyssnade på männens samtal även om jag inte hade haft hörlurar i öronen, men det var ändå något sådant jag tänkte.
Så jag satt alltså och låtsaslyssnade på musik (jag till och med bestämde en takt som jag höll lite diskret med foten, och ibland fingret, för jag tror att jag brukar göra så när jag lyssnar på musik) med kinden lutad mot handen samtidigt som jag lyssnade på de två herrar i 20-årsåldern som diskuterade sociala relationer och hur trötta resp. inte trötta de var på "relationsanalyser". ("Men jag är så trött på relationsanalyser." "Jag med. Eller, jag är inte så trött på relationsanalyser.")
Egentligen var hela företaget mest krångligt eftersom jag var tvungen att koncentrera mig dels på att lyssna och dels på att se ut som om jag inte hörde ett ord genom att se allmänt borta ut och hålla reda på en takt som jag själv hade bestämt. Det pinsammaste hade ju varit ifall killarna i fråga hade insett att den konstiga bruden mittemot satt med hörlurar i öronen utan att ha någon musik på.
Ju mer jag tänker på det, desto mer korkat och onödigt låter det. Jag menar, eftersom de satt på tunnelbanan och pratade med en massa folk runt sig så tror jag att de pratade om sådant som är allmänhetsvänligt och de pratade antagligen inte om mer hemliga och intressanta saker bara för att jag tog fram i-poden och började "lyssna på musik".
Det hela torde kunna förklaras med att jag är väldigt trött. Och som på så många andra människor fungerar inte hjärnan och tankeverksamheten så bra på mig när jag är trött. Men för att ursäkta mitt handlande en aning så kan jag ju se det som en liten teaterövning. Och sådana kan man ju inte få för många av.
Hej freaky Saturday!
Igår var det partey, Anna fyllde 17 år och vi överraskade henne med maffiautstyrslar och kakorgie. Jag är otroligt imponerad av Ida och Daniel som hade fixat alltihopa.
Anna blev överlycklig och allt var frid och fröjd på Daniels bakgård. Senare kände vi oss extremt originella och drog iväg till Tanto. Jag insåg att min maffiaoutfit (när jag tog av mig solglasögonen) snarare såg ut som något en flygvärdinna har på sig men var glad ändå.
Jag pratade en massa med olika fina människor och fortsatte vara glad. Men skenet kan bedra, som man säger om man vill överdramatisera allt.
Jag tror inte jag varken har ork eller lust att gå in på några detaljer men en incident mellan Annas vän Emma och en svarthårig gotbrud i Doc Martens slutade med att gorbruden hoppade på Emma och bet henne skithårt över hela kroppen. Bland annat bet hon nästan av Emmas öra. Efter lite mer skrik och bråk som inkluderade att gotbruden sparkade Ida i ryggen när Ida satt på huk med ryggen mot gotbruden och att nämnda gotiska kvinnas pojkvän (eller vad fan han nu var) med tillhörande rottweiler lade sig i allt kom i alla fall polisen, som någon haft tillräckligt med förstånd att ringa.
Hälften av alla som pratade med polisen var hysteriska medan andra hälften var nollställda. Jag hörde till den andra hälften eftersom jag helt enkelt inte visste hur jag skulle reagera.
För att beskriva den här händelsen har jag använd en massa olika adjektiv, exempelvis sjukt, galet, absurt, overkligt, stört, sinnessjukt och surrealistiskt. Jag vet inte på vilket annat sätt jag ska skildra det här. Jag menar, sådant händer inte. Vad är sannolikheten för att någon ska bita av en örat liksom?
I alla fall blir det rättegång, polisen hittade den misshandlande kvinnan och hennes pojkvän. Emmas öra ska försöka läka av sig självt innan det blir tal om eventuellt plastikkirurgiskt ingrepp.
Det är bara så... sjukt hur en kväll kan ta en sådan vändning. Ja, sjukt var ordet.
Anna blev överlycklig och allt var frid och fröjd på Daniels bakgård. Senare kände vi oss extremt originella och drog iväg till Tanto. Jag insåg att min maffiaoutfit (när jag tog av mig solglasögonen) snarare såg ut som något en flygvärdinna har på sig men var glad ändå.
Jag pratade en massa med olika fina människor och fortsatte vara glad. Men skenet kan bedra, som man säger om man vill överdramatisera allt.
Jag tror inte jag varken har ork eller lust att gå in på några detaljer men en incident mellan Annas vän Emma och en svarthårig gotbrud i Doc Martens slutade med att gorbruden hoppade på Emma och bet henne skithårt över hela kroppen. Bland annat bet hon nästan av Emmas öra. Efter lite mer skrik och bråk som inkluderade att gotbruden sparkade Ida i ryggen när Ida satt på huk med ryggen mot gotbruden och att nämnda gotiska kvinnas pojkvän (eller vad fan han nu var) med tillhörande rottweiler lade sig i allt kom i alla fall polisen, som någon haft tillräckligt med förstånd att ringa.
Hälften av alla som pratade med polisen var hysteriska medan andra hälften var nollställda. Jag hörde till den andra hälften eftersom jag helt enkelt inte visste hur jag skulle reagera.
För att beskriva den här händelsen har jag använd en massa olika adjektiv, exempelvis sjukt, galet, absurt, overkligt, stört, sinnessjukt och surrealistiskt. Jag vet inte på vilket annat sätt jag ska skildra det här. Jag menar, sådant händer inte. Vad är sannolikheten för att någon ska bita av en örat liksom?
I alla fall blir det rättegång, polisen hittade den misshandlande kvinnan och hennes pojkvän. Emmas öra ska försöka läka av sig självt innan det blir tal om eventuellt plastikkirurgiskt ingrepp.
Det är bara så... sjukt hur en kväll kan ta en sådan vändning. Ja, sjukt var ordet.
Counting cracks in the ceiling
I know a girl laying down
She's sleeping
Weeks at a time
And when she wakes up she watches TV
Counting cracks in the ceiling
Igår var det torsdag. THE torsdag. Torsdag med stort T. Det hände grejer. Och en massa grejer hände inte.
Dagen började hemma hos Emms. Jag vaknade ca halv elva och såg att Karin hade dragit. Emms hade gått upp. Vi käkade frukost och jag väntade på att I skulle höra av sig. För att det skulle kännas så mycket bättre ifall han hörde av sig. Det skulle vara ett tecken på att han också var intresserad av att vi skulle ses.
När jag och Emms så hade börjat möblera om hennes rum fick jag ett sms från I. Vi bestämde var och när vi skulle ses. Jag bytte om, tvivlade en massa på det mesta och gav mig av till bussen.
När jag satt vid busshållplatsen ringde Emms. Hon sa att Karin och Jupp skulle träffas. Det gjorde mig glad mitt i all nervositet. Jag lyssnade på Simon and Garfunkel på bussen och kom fram till Café Puck ungefär fem över två. I kom precis samtidigt.
Det blev Hej! och kram och så bestämde vi att vi skulle sitta inne eftersom det var ganska kallt. Lite halvt stiff, halvt nervöst prat först. Men det blev bättre och bättre, även om vi pratade mycket om ganska nedstämmande saker, t.ex. bristen på jobb och bostad och framtid. Vi pratade också om teater, olika pjäser, lite poesi och om våra liv. Emms ringde vid tre och frågade om det var stiff. Jag sa nej och vi bestämde att vi skulle höras senare.
Jag och I satt kvar på Café Puck och samtalade i drygt två timmar. Sedan skulle han iväg för att titta på kompisars teaterföreställning och vi hade sällskap till Mariatorget. Sedan blev det Hej då, vi ses ikväll! och kram.
Emms hade ringt två gånger och ringde igen. Jag sa som det var, att det hade varit trevligt, det hade gått bra, även om det inte hade varit BRA! Men om det hade gått BRA! så hade jag blivit orolig, sådant händer nämligen inte.
Runt halv sju kom Emms hem till mig. Vi käkade tortellini och sallad och pratade. Sedan gjorde vi oss i ordning, Emms till kaffe och jag på temat "Sport är mitt liv" och kom fram till att vi var skitsnygga.
Vi begav oss till Hornstull, mötte Karin och diverse andra festprissar och gick till Reimers holme och en lokal som Jack hade hyrt. Jag kände mig alldeles för lite utklädd, men det var väl ingen som brydde sig så mycket om det förutom Johanna. Emms var opepp och jag kände mig lite stiff.
Men det blev snabbt bättre. Alla var glada, trevliga och roliga och jag snackade en massa med folk som jag bara har hört talas om, och sådana jag länge har velat prata med men bara inte fått tillfälle.
Hanson var där och gjorde succé, det var den ultimata festkicken.
Agnes och Leo var packade och matchade varandra i gult och blått. Jag har aldrig förut pratat något med dem, men helt plötsligt stod båda där och ville veta en massa om I, som tydligen hade vägrat berätta något mer än att han skulle fika med mig. Leo undrade vad som hände på Jespers maskerad, han ville "höra min version av historien". Jag blev lite förvånad och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Agnes sa att I skulle komma vid halv ett och Leo sa att I "kommer haffa dig". Det blev lite Oj! och Iiiiiiih! och Hjälp!
Det blev dans och cigg och öl och prat och så kom I. Eller snarare Mr Stiff. Vi hälsade och det ska erkännas att jag inte heller var kram och gull men han var värre. Jag sa Hej! och han sa Hej. och gick. Sedan kan väl resten sammanfattas som Stiff man tittar demonstrativt bort varje gång han märker att jag är i närheten. Jag blev irriterad men kände inte för att bara gå fram och säga TJA! Jag kände mig dissad istället. När jag slutligen försökte konversera med mannen ifråga så gjorde han bara intrycket att antingen vara nervös, konstig eller dum i huvudet. Jag hoppas på det första.
När jag och Emms gick runt halv två gjordes två försök att få I / Mr Stiff att ha sällskap en bit men det gick inte. Och vad som inte heller gick var tunnelbanorna, så jag och Emms vandrade hem genom natten. Sedan blev det te och rostat bröd och utvärdering av kvällen innan vi gick och la oss.
Sammanfattning av läget: Jag vill att I ska höra av sig, annars gör jag det, jag ska bli kompis med en massa fina människor jag träffade igår, jag rökte mer igår kväll än jag har gjort i hela mitt livoch jag känner mig dräggigare än någonsin just nu.
She's sleeping
Weeks at a time
And when she wakes up she watches TV
Counting cracks in the ceiling
Igår var det torsdag. THE torsdag. Torsdag med stort T. Det hände grejer. Och en massa grejer hände inte.
Dagen började hemma hos Emms. Jag vaknade ca halv elva och såg att Karin hade dragit. Emms hade gått upp. Vi käkade frukost och jag väntade på att I skulle höra av sig. För att det skulle kännas så mycket bättre ifall han hörde av sig. Det skulle vara ett tecken på att han också var intresserad av att vi skulle ses.
När jag och Emms så hade börjat möblera om hennes rum fick jag ett sms från I. Vi bestämde var och när vi skulle ses. Jag bytte om, tvivlade en massa på det mesta och gav mig av till bussen.
När jag satt vid busshållplatsen ringde Emms. Hon sa att Karin och Jupp skulle träffas. Det gjorde mig glad mitt i all nervositet. Jag lyssnade på Simon and Garfunkel på bussen och kom fram till Café Puck ungefär fem över två. I kom precis samtidigt.
Det blev Hej! och kram och så bestämde vi att vi skulle sitta inne eftersom det var ganska kallt. Lite halvt stiff, halvt nervöst prat först. Men det blev bättre och bättre, även om vi pratade mycket om ganska nedstämmande saker, t.ex. bristen på jobb och bostad och framtid. Vi pratade också om teater, olika pjäser, lite poesi och om våra liv. Emms ringde vid tre och frågade om det var stiff. Jag sa nej och vi bestämde att vi skulle höras senare.
Jag och I satt kvar på Café Puck och samtalade i drygt två timmar. Sedan skulle han iväg för att titta på kompisars teaterföreställning och vi hade sällskap till Mariatorget. Sedan blev det Hej då, vi ses ikväll! och kram.
Emms hade ringt två gånger och ringde igen. Jag sa som det var, att det hade varit trevligt, det hade gått bra, även om det inte hade varit BRA! Men om det hade gått BRA! så hade jag blivit orolig, sådant händer nämligen inte.
Runt halv sju kom Emms hem till mig. Vi käkade tortellini och sallad och pratade. Sedan gjorde vi oss i ordning, Emms till kaffe och jag på temat "Sport är mitt liv" och kom fram till att vi var skitsnygga.
Vi begav oss till Hornstull, mötte Karin och diverse andra festprissar och gick till Reimers holme och en lokal som Jack hade hyrt. Jag kände mig alldeles för lite utklädd, men det var väl ingen som brydde sig så mycket om det förutom Johanna. Emms var opepp och jag kände mig lite stiff.
Men det blev snabbt bättre. Alla var glada, trevliga och roliga och jag snackade en massa med folk som jag bara har hört talas om, och sådana jag länge har velat prata med men bara inte fått tillfälle.
Hanson var där och gjorde succé, det var den ultimata festkicken.
Agnes och Leo var packade och matchade varandra i gult och blått. Jag har aldrig förut pratat något med dem, men helt plötsligt stod båda där och ville veta en massa om I, som tydligen hade vägrat berätta något mer än att han skulle fika med mig. Leo undrade vad som hände på Jespers maskerad, han ville "höra min version av historien". Jag blev lite förvånad och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Agnes sa att I skulle komma vid halv ett och Leo sa att I "kommer haffa dig". Det blev lite Oj! och Iiiiiiih! och Hjälp!
Det blev dans och cigg och öl och prat och så kom I. Eller snarare Mr Stiff. Vi hälsade och det ska erkännas att jag inte heller var kram och gull men han var värre. Jag sa Hej! och han sa Hej. och gick. Sedan kan väl resten sammanfattas som Stiff man tittar demonstrativt bort varje gång han märker att jag är i närheten. Jag blev irriterad men kände inte för att bara gå fram och säga TJA! Jag kände mig dissad istället. När jag slutligen försökte konversera med mannen ifråga så gjorde han bara intrycket att antingen vara nervös, konstig eller dum i huvudet. Jag hoppas på det första.
När jag och Emms gick runt halv två gjordes två försök att få I / Mr Stiff att ha sällskap en bit men det gick inte. Och vad som inte heller gick var tunnelbanorna, så jag och Emms vandrade hem genom natten. Sedan blev det te och rostat bröd och utvärdering av kvällen innan vi gick och la oss.
Sammanfattning av läget: Jag vill att I ska höra av sig, annars gör jag det, jag ska bli kompis med en massa fina människor jag träffade igår, jag rökte mer igår kväll än jag har gjort i hela mitt livoch jag känner mig dräggigare än någonsin just nu.
