Allt är som vanligt.
Så egentligen finns det ingenting att skriva om. Egentligen.
Men jag skriver lite i alla fall. För det är väl det man har en blogg till? Eller?

Jag har fortfarande pyjamas på mig. Det är inte okej. Jag har inte borstat tänderna. Det är inte okej. Jag har inte duschat och luktar således illa. Det är inte okej.
Jag borde ta tag i mitt liv. Eller i alla fall i denna lördagseftermiddag (jag var på väg att skriva "lördagsmorgon". Det är inte okej).

Jag har nu förbeställt Harry Potter and the Deathly Hallows. På fredag ska jag köa med Ka och förundras över hur mycket energi människor kan lägga ned på att köa inför ett boksläpp. Det ska bli kul!

Idag blir det singer/songwritertjuttiflux på Stadsmuséets gård med Ka. Det ska bli mys!
Sedan ska jag ut till landet och överraska mina fäder.

Jag ska också ringa Emms och försöka se till att hon överlever kusinträffen.

Allt är som vanligt. Och just nu känns det faktiskt ganska okej.

Igår kväll konverserade jag med Emms via telefon. Vi avhandlade många olika ämnen som jag inte behöver gå in närmare på nu (dels för att jag inte minns allt vi pratade om, dels för att det är förbannat ointressant) men en sak som kom till min kännedom var att Emms var av den åsikten att det var för länge sedan jag uppdaterade min blogg.
Detta är orsaken:
Jag har målat.

För att förklara lite närmare: Jag fick ju inget sommarjobb, jag vågade aldrig ringa tillbaks till remtanten, så lösningen blev att mina föräldrar tog på sig rollen som arbetsgivare. De hade inget som helst emot detta då de var i stort behov av att få bokhyllorna i vardagsrummet urplockade, nedmonterade, vitmålade, uppmonterade vid en annan vägg och fyllda igen.
Jag tog med glädje på mig uppdraget. Främst för att jag var (och är) i behov av pengar och mina päron bestämde sig för att ge mig ganska så skäligt betalt.

Så de senaste dagarna har jag tillbringat i målarångor. Vardagsrumsgolvet är täckt med målarpapp och hylldelarna ligger utspridda. När jag känner för det (mina arbetstider är tämligen flexibla) drar jag på mig mina färgkladdiga långkalsonger, t-shirt och skjorta, tar fram färg och penslar och utför lite traditionellt hantverksyrke. Och känner mig som Ernst. Eller Matin Timell. När han är programledare för Äntligen Hemma alltså, inte när han leder Småstjärnorna.Fast det gör han väl i och för sig inte längre. I vilket fall känner jag mig mest som Ernst när jag målar våra bokhyllor. Förra sommaren, när jag monterade och målade den lilla byrå som nu står på mitt rum, kände jag mig mer som Martin Timell. Men det hör inte hit.
Det som hör hit, och sålunda är relevant just nu, är att jag målar hyllor och känner mig som Ernst, och därför inte har haft tid att uppdatera bloggen. Jag vet att det är en dåligt ursäkt, men det är den ända ursäkt jag har.

Mi är på Peace and Love och jag är bitter.
Dessutom är jag det fulaste och äckligaste jag har varit på länge. Det gör mig mer bitter.

Igår träffade jag Anna. Hon är fin!
Imorgon vill jag träffa brudarna. De är fina!
 Dessutom ska jag träffa Mi. Hon är också fin!

Solurticaria - nässelutslag av sol

Solurticaria är en ovanlig åkomma, där solens ultravioletta strålning framkallar nässelutslag.

Utslagen kommer inom några minuter efter solning, kliar intensivt och försvinner inom någon eller några timmar. En person som har solurticaria och ändå fortsätter att sola kan riskera att bli allmänt dålig och reagera med en anafylaktisk chock, en mycket allvarlig form av allergisk reaktion som kräver snabb och speciell behandling.

Den vanligaste behandlingen vid solurticaria är att ta antihistamintabletter. I andra hand kan härdning rekommenderas (se under soleksem).

Ovanstående text är hämtad från Karolinska Universitetssjukhusets webbplats. På detta vis informerar de om vad sjukdomen jag lider av innebär. Solurticaria. Aka solurtis.
Ungefär såhär mycket vet jag om solurtis. Utöver det som står här besitter jag endast den ytterligare fakta i ämnet att solurtis faktiskt kan gå över. Det är det jag hoppas på.
Jag hatar solurtis. Men eftersom jag inte alltid reagerar med att bli röd och knottrig när jag vistas i solen så är det ju inte så farligt. Och när jag jämför med alla andra sjukdomar, åkommor och allergier man kan ha ouren att råka ut för så känns ju solurtis ganska... lamt.
Så jag brukar väl växla mellan att inte bry mig särskilt mycket och gnälla som fan. Växla mellan total nonchalans inför mitt öde och självömkan.
En sak är i vart fall säker; jag håller inte med en nära vän till en klasskompis till mig. Denne vän sa nämligen att han gärna skulle lida av denna ovanliga åkomma eftersom man då är lite som en vampyr (för er som inte vet det tål inte vampyrer solljus). För att fatta mig kort; detta var något av det töntigaste jag har hört.

Solurtis suger.  

Idag var jag på Tully's med Kat och Emms. Inget ovanligt i det. Snarare extremt vanligt. Vi brukar liksom hamna där, jag vet inte riktigt hur det går till, plötsligt så bara sitter vi där. Men det är ju bra för Arwen, alltså Arwen, inte Arwen, är ju faktiskt trevlig.

I alla fall, vi pratade. Såklart. Det brukar man ju göra. Vi pratade om olika saker. Om ett sms, hur jag skulle svara på nämnda sms och annat. Och så kom vi in på huruvida tjejer och killar tänker olika.

Jag var fast övertygad om att hur man tänker bara har att göra med vem man är som individ, inte vilket kön man har, medan Kat, baserat på erfarenhet, hävdade att tjejer och killar inte tänker likadant. Och som alltid vid diskussioner började jag fundera. Grattis till mig!
 
Givetvis började jag tänka på själva ämnet vi avhandlade. Är det så att vi tänker på olika sätt beroende på kön, och om det är så; är det biologiskt eller något som samhället har frammanat.
Jag har alltid tyckt, och tycker fortfarande, att generaliseringar sällan gör världen till en bättre plats. Och då pratar vi grova generaliseringar som gäller olika samhällsgrupper. Och jag har alltid tyckt att pratet om att män och kvinnor tänker på olika sätt har varit en väldigt grov generalisering. Det tycker jag fortfarande..
Men samtidigt börjar jag grubbla över om det kanske faktiskt ligger något i den generaliseringen. Jag tror inte att killars och tjejers oliktänkande baseras på biologiska eller genetiska grunder, men det är ett faktum att tjejer och killar, kvinnor och män, inte lever på lika villkor i vårt samhälle. Och människor som inte lever på samma villkor kanske inte kan tänka på samma sätt. De, vi, har ju helt olika förutsättningar, och våra förutsättningar borde, helt logiskt, forma den vi är och hur vi tänker.

Jag började också fundera över hur bra det är att verkligen ha en riktig diskussion med någon som tycker något annat än en själv. Och att det är något jag saknar.
Jag insåg att jag väldigt länge har umgåtts med människor som antingen har väldigt få och diffusa åsikter om saker och ting eller helt enkelt har samma åsikter som jag. Vilket kan vara väldigt trevligt och enkelt men som också kan bli lite tråkigt i längden.
Därför känns det väldigt bra att jag numer umgås både med människor med liknande mina åsikter, men också med männisor som har helt andra åsikter än jag i många ämnen. Det gör att jag reflekterar lite mer och också kan ändra åsikter, vilket jag antar är att utvecklas som människa.

Nu blev det här inlägget kanske lite väl pretentiöst, men man färgas ju av sin omgivning...