Hey Jude!
Hey Jude, don't make it bad
Take a sad song and make it better
Remember to let her into your heart
Then you can start to make it better
Jag måste, men jag vet inte hur. Och jag tror inte riktigt att det är någon idé.
Jag känner mig lite misslyckad.
Jag hade glömt hur trött man blir av att gå i skolan, hur hela kroppen är helt slut när man kommer hem. Jag glömmer alltid sådant över loven. Det är inte så att jag får för mig att det är lugnt och skönt att gå i skolan, men jag blir alltid lika förvånad när jag kommer tillbaka och den enorma tröttheten återigen får grepp om en.
Jag obsessar, och det är faktiskt inte så kul. Jag förmår mig liksom inte att göra det kul.
Jag har en tendens att ta saker på väldigt stort allvar, det är kanske där problemet ligger. Det låter rimligt.
Det där är faktiskt väldigt intressant insåg jag precis, för samtidigt som jag tar vissa saker på ohälsosamt stort allvar kan jag ofta skratta åt de mest seriösa händelser och uttalanden. Vilket inte är särskilt lyckat, då man framstår som antingen korkad, elak eller överlägsen, eller alltihop på samma gång. Och det är ju inte meningen.
Jag har för många tankar i huvudet, jag hinner knappt tänka en halv tanke så är det en annan där och tar min uppmärksamhet. Det är fanimej tröttsamt.
The Darjeeling Limited
Jag var på bio med Kat och Emmet igår och såg den här sköna rullen. Jag tyckte väldigt mycket om den, tyvärr verkade ingen av mina medbiobesökare tilltalas särskilt av den Wes Andersonska tragikomiken som jag själv älskar.
Fotot var otroligt fint, liksom skådespelarnas insatser. Brody, Wilson och Schwartzman har alla tre ett fantastiskt minspel där de minsta skiftningar säger allt. Dock tyckte jag att den mot slutet blev lite lång, det fanns lite för många ställen som först kändes som väldigt tydliga avslut, men som inte var det.
Nu tänker jag inte skriva någon lång recension av den här filmen, risken är för stor att jag trasslar in mig i pretentiösa resonemang och överdrivet avancerade formuleringar. så vi stoppar här.
Tack och hej!
Nytt år
Mutta.
Lucy in the sky with Diamonds or Whatever
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!
Jag trodde aldrig att jag skulle få jullov. Jag trodde att tiden skulle fastna mitt i essäskrivande, boksamtal, filosofiredovsning och book report men jag hade fel! Tacka fan för det!
Emmet, Rosen och jag dissade avslutningsceremoni i kyrka till förmån för toast, kaffe och samtal om livet. Jag tror nog att det var värt det.
Min kropp känns misshandlad, på gränsen till död, samma sak gäller min hjärna. Jag tror att vi är många som anser oss vara välförtjänta av ett lov.
Tisdagen den artonde december år tjugohundrasju
MIsstanke 1: Sammanbrott är på G.
Misstanke 2: Obsession är mer än på G
Misstanke 3:
Misstanke 4: Jag har inte blivit bättre på att ta kritik det senaste året.
Misstanke 5: K.B. kommer att döda allas kärlek till teatern.
Insikt: Jag kommer att bli ett vrak.
Slusats: Jobbigt, gumman!
We do love those Mondays!
Fan/Gud/Jisses/Himmel och pannkaka/Jävlar/Shit/Men oj! vad den här bloggen handlar om att jag tycker synd om mig själv för att jag har så mycket att plugga till. Det visar visserligen på att det som jag länge har misstänkt stämmer, nämligen att mitt liv till 90% består av händelser som är relaterade till skolan, men det är ju ganska så onajs, för att använda ett av dessa lustiga uttryck jag brukar sprida omkring.
Det vore nämligen lite mer najs om mitt liv bestod mer av socialt umgänge och kreativt skapande. Men det kan man ju fortsätta drömma om.
I vilket fall växlar jag mellan att få panik över allt plugg som på något sätt måste hinnas med och att förespråka den välkända tesen (är det en tes? Det vete fan, men det låter ju ganska bra att säga "tes". Liksom lite avancerat sådär.) "Det löser sig!". Och det kommer det väl också göra, på ett eller annat vis, men risken är stor att det kommer att innebära utbränning och förtidspension vid 17 års ålder. (Ja, det där var lite dramatiskt men vad i helvete skulle livet vara om man inte dramatiserade lite?)
Dessutom får jag lite lätt panik av att växthuseffekten/den globala uppvärmningen inte tas på tillräckligt stort allvar! Kan folk (bästa generaliseringen) inte se det jävla sambandet mellan det sätt vi lever på (med överkonsumtion, bilkörning, flyg o.s.v. o.s.v.) och översvämningar, torka, brist på snö o.s.v. o.s.v.?!? Jag tror att jag ska bli galen ju mer jag tänker på det!
Så därför måste jag sluta tänka på det just nu och fortsätta med min book report på "The Catcher in the Rye". Det går inte att plugga om man har blivit galen. Så det får jag bli senare.
Ögongodis i datasalen idag. Me like!
So my fantasy
becomes reality
and I must be what I must be
and face tomorrow
Torsdag kväll
Alldeles nyss hade jag värsta blogginlägget i huvudet men nu minns jag inte ens vad det handlade om. Jag vet inte vad jag vill skriva om, eller vad jag vill överhuvudtaget. Det gamla vanliga, med andra ord.
Tonåren är verkligen en spännande period, speciellt gymnasietiden. Halleluja!
Motivationen och (främst) ambitionen är DÖD. Jobbigt, gumman!
Från Upplands Väsby station till Egyptens huvudstad är det 3,9 km, eller va?
Hey Jude!
Jag har varit korkad igen. Jag har slösat bort en massa tid som borde ha använts till plugg på att titta på ett halvår gamla bilder på bilddagboken. Det är visserligen kul, men inte riktigt okej. Kul för att jag (återigen) inser hur mycket man förändras på bara några månader och o-okej för att detta i
Jag kan inte koncentrera mig på något, jag är dum i huvudet.
Varför läser man matte b?
1. För att man ska läsa matte c.
X. För att man ska öva upp sitt logiska tänkande.
2. För att matte b ingår i det gymnaiseprogram man går och man måste ha ett betyg i matte b för att kunna söka eftergymnasiala utbildningar som man inte ens vet om man vill gå.
Nu räcker det. Pussigull och sov gott!
Söndag igen.
Dagens bästa: Att sitta på Emmets trappa i höstsolen och dricka kaffe och läsa "Slaktleken" av Eugène Ionesco med olika dialekter.
Wednesday morning, 9 A.M.
Jag har inte uppdaterat bloggen på en och en halv vecka. Det känns lite trist, men jag har varken haft tid eller lust. Plugget tar det lilla av energi man har, vrider ur det, slänger det på marken och stampar på det.
Stressen börjar så sakteliga att smyga sig på. Och det räcker liksom inte med att jag blir stressad över mitt liv och saker som händer den närmsta tiden, jag blir dessutom stressad över saker som jag vet att jag kommer att behöva göra längre fram. T.ex. skriva och hålla ett tal på engelska. För att nämna en av alla (skolrelaterade) händelser som ger mig en lätt känsla av panik.
Idag ska jag vara hemma. Jag känner mig verkligen som en jävla slacker för jag är inte ens sjuk. Största anledningen är att jag inte vill gå runt i skolan som ett mensoffer och ha kramp i magen. Men jag ska använda min tid väl. Jag ska plugga matte, läsa de böcker jag håller på med i svenska och engelska och så ska jag skriva en föreställningsanalys på (säger man på? Det låter konstigt. Kanske av istället. Äh, jag vet inte) Juloratoriet.
Inatt drömde jag . Först drömde jag att jag och några kompisar åkte pulka i en liten backe utanför det hus jag bodde i förut. Det var nästan ingen snö alls, men det gick så jävla fort ändå. Sedan var jag i mitt kök och mamma frågade mig om jag hade rökt något i lördags. Jag sa att jag hade rökt en cigarett och hon blev jättearg och skrek att hon "har ju sagt att jag inte får röka". Det hände en massa annat i den drömmen också, men jag minns det inte.
Nu ska jag äta frukost.
Rooibos Apelsin och Karaktärsarbete
Jag sitter och dricker Rooibos Apelsin med massa honung i och funderar över Josse. Josse är karaktären jag ska göra på karaktärsarbetet i skolan. Jag har kommit fram till ganska mycket men hon är fortfarande väldigt diffus. Jag kan t.ex. inte komma på vilken typ av musik hon lyssnar på, hur många riktigt nära vänner hon har, hur många ytligt bekanta hon har eller hur bra kontakt hon har med sin bror och syster. Josephine Almelöv, vem är du?
Levnadsbeskrivningen ska vara inne imorgon, jag har en aning ont om tid.
Reflektioner angående sjukdom och min skolgång:
När jag gick på högstadiet kunde man vara hemma p.g.a. av sjukdom, komma tillbaka till skolan dagen efter och förklara att man inte var klar med läxorna eftersom man hade varit sjuk och därför inte hade kunnat plugga.
Så kan jag inte göra nu. Trots att jag hade feber igår var jag tvungen att plugga matte (för om man halkar efter i Matte B det allra minsta så kommer man att få IG och DÖ!).
Det krävs allvarligare sjukdomssymptom för att vara hemma från skolan när man går i gymnasiet än vad det gjorde i högstadiet. Då kunde man vara hemma för att man hade lite ont i huvudet. Det kan man inte nu. Man har helt enkelt inte råd att missa i princip någonting. (För då får man IG i alla kurser och DÖR!)
Slutsats: Om man blir sjuk när man går i gymnasiet så DÖR man, eller va?
Igår läste jag ut Orlando av Virginia Woolf. Med tanke på hur länge jag har hållt på med den boken så känns det jävligt bra.
Det finns alldeles för lite tid. Framför allt finns det för lite tid för att läsa.
Förkylningstider
Så nu ska jag gå och lägga mig igen och sova bort all sjukdom. Så det så.
Puss
----------------------------
Jag vill sova! Inte plugga, sova!
Märklig dag idag. Försov mig, kom försent, var trött, var irriterad, var sur, spände tandställning,blev glad, dansade och sjöng i ösregn, orienterade, spelade teater, mådde bra, blev trött igen, åkte till akademibokhandeln, blev tröttare, blev sur, åkte hem, blev ännu tröttare, åt middag, pratade en massa, tröttnade på mig själv, tröttnade på mitt liv, dog.
Nu ska jag skriva ett CV till Svenskan, översätta "The NIghtingale and the Rose" till Engelskan, räkna en massa tal till Matten och hata skolan.
Pussohej
Rapport från datasalen
- Jag går i skolan, själv?
- Jo, samma här.
- Mhm. Men du, vi kan väl ses någon gång snart, typ juni 2008?
Jag älskar att studera!
Skola på G
Skolan har börjat. Jag är inte direkt förvånad, jag vet att det var oundvikligt, men det hade varit så skönt att plötsligt inse att jag har tänkt helt fel, att det i själva verket var flera veckor kvar av sommarlovet.
Men så var det naturligtvis inte. Den tjugonde augusti drog det igång igen. Och snacka om att det drog igång. Det har hittills bara förflutit tre dagar av ett betydligt längre läsår men jag är redan helt slut. Jag kommer plötsligt ihåg hur det faktiskt är att gå i skolan, något jag lite halvt lyckades förtränga under tio veckor av ledighet. Det kanske var lika bra i och för sig, på det viset slapp jag en massa ångest, men det känns lite tungt nu när jag minns hur saker och ting går till i gymnasiet.
Men det är inte särskilt konstruktivt att deppa ihop, bättre att ta tjuren vid hornen och se till att hänga med från början (enligt vad jag har hört måste man hänga med från början om man inte vill köra totalt i matte B). I alla fall ha intentionen att hänga med från början. Sedan får vi se hur det går.
Som man brukar säga: Life is like a box of chocolate, you never know what you're gonna get...
---------
Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva. Det har inte hänt något radikalt och jag har egentligen inget sug efter att författa något överhuvudtaget. Men det är säkert nyttigt att tvinga sig till lite bloggande i alla fall. Eller va? Jag vet inte.
Det mesta är sig likt, det inträffade inte något revolutionerande som totalt förändrade mitt liv och min syn på det (livet alltså) i sommar. Det brukar inte göra det, men jag har väl någon form av förhoppning om att den här sommaren skulle vara annorlunda, liksom speciell. Sedan kunde jag använda mina tio veckor av livsavgörande händelser som stoff till en roman, sälja skiten till Bonniers och bli rik som ett troll. Det hade varit rätt NAJS.
Retarded information 1: Jag har anmält mig till, och fått en bekräftan på min anmälan, till Modern/Nutida dans på Balettakademien (om jag hade varit på blogghumör hade jag länkat till deras WEBBSAJT men det tänker jag inte göra nu för jag är så jävla REBELLISK!) och är grymt taggad på att börja. Det ska bli så oerhört fantastiskt kul! Nu måste (snygga) danskläder inhandlas snarast.
Retarded information 2: Jag har nu inlett projekt "Bli en bra storasyster" och var och fikade med min bror häromdagen. Det var faktiskt väldans trevligt. Så det verkar som att projektet är värt att fullfölja.
Retarded information 3: Jag har i princip helt och hållet slutat äta kött. Det känns bra.
Tack för idag, slut för idag! (Eller var det tvärtom?)
So long!
Nu åker jag iväg och bor hos Mi i hennes sommarhus. Det ska bli skönt. Lite avslappning som omväxling till allt händelselöst. Eller va?
Allvarligt talat, det ska bli skönt. Jag har hyrt Walk the Line och Good Bye Lenin! och vi ska bada en massa.
Och dricka te och prata.
So long!
Time it was, and what a time it was, it was
A time of innocence, a time of confidences
Long ago, it must be, I have a photograph
Preserve your memories, they're all that's left you
Musik
Ett urval av de låtar som har cirkulerat i mitt huvud idag:
To win my love - Rosa the Movie-soundtracket (ja, jag har sett filmen. Den var... tafflig.)
Fake tales of San Fransisco - Arctic Monkeys
In the summertime - Mungo Jerry
Good Vibrations - Beach Boys
Alone, together - The Strokes
Jag vill understryka att ovanstående låtar på intet sätt är en bra sammanfattning av min musiksmak.
Jag och Mi pratade idag om hur frustrerande det är när man har en låt som man inte riktigt kan texten till på hjärnan. Och om hur kul det är när det inte är man själv, utan någon annan, som är utsatt för det.
Att sjunga en låt vars text man inte kan är ganska svårt. Dock är det fruktansvärt roligt (i varje fall enligt mig och Mi) när någons omgivning sitter och sjunger "nananananananananannannana I hear your voice nanananana whisper nanananaaa I know I love you" eller något liknande.
Det är också ett ganska roande fenomen när man kan nästan hela texten till en låt, men det finns partier i texten som man bara vet hur de låter, inte vilka ord som egentligen sjungs eller vad de orden betyder. Resultatet blir en ljudhärmande sång som påminner starkt om den man ägnade sig åt innan man hade några som helst engelskakunskaper och försökte sjunga en låt med engelsk text. Det är också intressant hur man (jag) ofta försöker göra det mindre tydligt att man är osäker på texten genom att sjunga det man kan mycket högre än det man inte kan.
Jag brukar ofta ha låtar "på hjärnan" som jag endast kan första textraden på. Det är lite jobbigt när man har sjungit den raden klart och tydligt och inser att man får fortsätta låten med en massa nanana. Men det kan vara rätt roande för omgivningen när jag kör igång och sjunger "FAKE TALES OF SAN FRAN SISCO NANanananaa..." och vad gör man inte för att ens vänner ska få sig ett gott skratt?
In the summertime when the weather is hot, you can nanana nananananana...
Vinylskivor och Broken Flowers
Eller sluta upp med att var så pubertal?
Jag tog tuben till Söööder med Mo, som hade sovit hos mig.
Jag skulle hitta skivaffären Skivhögen (eller Skiv-högen som de så språkligt inkorrekt uttrycker sig på sina plastkassar) som jag inte riktigt visste var den ligger.
Jag lyckades hitta den och fick med mig tre billiga vinylskivor hem. De är fina och innehåller förhoppningsvis lika bra musik som jag förväntar mig. Jag kan dock inte kontrollera musikens kvalitet eftersom vår vinylspelare varken är ihopkopplad med någon form av strömförsörjning eller någon förstärkare. Och jag tänker inte gissa var sladdarna ska sitta. Det kommer bara bli fel.
Jag blev i alla fall glad för skivorna. Konsumtionsglad.
Jag avskyr T-centralen. Alldeles för mycket människor och alldeles för mycket CROCS!
Jag trodde att jag skulle träffa Ka eller Emms eller båda två ikväll. Det skulle jag tydligen inte.
Jag tittade på filmen Broken Flowers av Jim Jarmusch. Snacka om öppet slut. Men jag tycker att den är bra, riktigt bra.
Hej då Harry!
Det är alltså, med andra ord, över. Det känns lite tomt.
Jag och Ka ska ses och diskutera. Och så måste jag ringa Mo.
Jag hoppas Emms har det bra på båten. Jag ska ringa henne också.
Puss tills vidare.
