Rapport från datasalen
- Jag går i skolan, själv?
- Jo, samma här.
- Mhm. Men du, vi kan väl ses någon gång snart, typ juni 2008?
Jag älskar att studera!
Skola på G
Skolan har börjat. Jag är inte direkt förvånad, jag vet att det var oundvikligt, men det hade varit så skönt att plötsligt inse att jag har tänkt helt fel, att det i själva verket var flera veckor kvar av sommarlovet.
Men så var det naturligtvis inte. Den tjugonde augusti drog det igång igen. Och snacka om att det drog igång. Det har hittills bara förflutit tre dagar av ett betydligt längre läsår men jag är redan helt slut. Jag kommer plötsligt ihåg hur det faktiskt är att gå i skolan, något jag lite halvt lyckades förtränga under tio veckor av ledighet. Det kanske var lika bra i och för sig, på det viset slapp jag en massa ångest, men det känns lite tungt nu när jag minns hur saker och ting går till i gymnasiet.
Men det är inte särskilt konstruktivt att deppa ihop, bättre att ta tjuren vid hornen och se till att hänga med från början (enligt vad jag har hört måste man hänga med från början om man inte vill köra totalt i matte B). I alla fall ha intentionen att hänga med från början. Sedan får vi se hur det går.
Som man brukar säga: Life is like a box of chocolate, you never know what you're gonna get...
---------
Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva. Det har inte hänt något radikalt och jag har egentligen inget sug efter att författa något överhuvudtaget. Men det är säkert nyttigt att tvinga sig till lite bloggande i alla fall. Eller va? Jag vet inte.
Det mesta är sig likt, det inträffade inte något revolutionerande som totalt förändrade mitt liv och min syn på det (livet alltså) i sommar. Det brukar inte göra det, men jag har väl någon form av förhoppning om att den här sommaren skulle vara annorlunda, liksom speciell. Sedan kunde jag använda mina tio veckor av livsavgörande händelser som stoff till en roman, sälja skiten till Bonniers och bli rik som ett troll. Det hade varit rätt NAJS.
Retarded information 1: Jag har anmält mig till, och fått en bekräftan på min anmälan, till Modern/Nutida dans på Balettakademien (om jag hade varit på blogghumör hade jag länkat till deras WEBBSAJT men det tänker jag inte göra nu för jag är så jävla REBELLISK!) och är grymt taggad på att börja. Det ska bli så oerhört fantastiskt kul! Nu måste (snygga) danskläder inhandlas snarast.
Retarded information 2: Jag har nu inlett projekt "Bli en bra storasyster" och var och fikade med min bror häromdagen. Det var faktiskt väldans trevligt. Så det verkar som att projektet är värt att fullfölja.
Retarded information 3: Jag har i princip helt och hållet slutat äta kött. Det känns bra.
Tack för idag, slut för idag! (Eller var det tvärtom?)
Lite ångest typ.
Skolan börjar snart. Det finns ingenting överhuvudtaget att göra åt det, det är bara så det är. Och det blir sannerligen mer och mer påtagligt ju färre dagar det återstår av sommarlovet.
Jag har hela sommaren tyckt att det har varit jäääääättelångt kvar till skolstart. Jag var senast igår övertygat om att det i alla fall var tre veckor eller så kvar av mitt näst sista sommarlov. Så när Ka påpekade att det är ungefär en och en halv vecka det handlar om fick jag lite ångest. Typ.
Jag och Ka gick igårkväll en liten promenad i staden. Vi vandrade längs en av Söders mest välkända gator när vi mötte en grupp människor. Två av dem har jag träffat tidigare, de andra tre var okända för mig. Och eftersom alla i gänget är födda år 1991 och tre av dem (eller var det bara två? Jag minns inte) ska börja i skolan som jag sedan snart ett år tillbaka kallar för "min" så var det ju naturligt att vi pratade om skolan, nollningen och hur kort tid det är kvar av sommarlovet. Jag fick lite ångest. Typ.
Idag när jag var på väg hem från Ka, där jag tillbringade, natten passerade jag Stockholms Stadsmission och tänkte att eftersom det var längesedan jag var där och jag är i behov av ett par nya (helst billiga) jeans så kan jag ju gå in. Sagt och gjort. Jag gick in i affären, konstaterade att linnena som var på rea var skitfula, och gick för att prova billiga och riktigt snygga skor. Men vem ser jag, där jag sitter och försöker tvinga ner mina av värmen svullna fötter i ett par svarta pumps, om inte den man som under det gångna året har varit min lärare i Historia A och Kultur- och idéhistoria A. "Ajdå" tänkte jag, "Honom vill jag INTE prata med". Jag satte tillbaka de svarta pumpsen och med ryggen mot nämnda man snörade jag på mig mina skor och skyndade mig ut från affären. Jag hade lite ångest. Typ.
Men som jag har påpekat, skolan börjar faktiskt snart, riktigt snart, och det finns inget att göra åt det. Så jag antar att det bara är till att acceptera ångesten och ta tjuren vid hornen. Typ.
Ikväll åker jag med Emms och ev. Kat till skärgården där vi förblir isolerade (eller inte) tills Lördag eller Söndag.
So long!
Nu åker jag iväg och bor hos Mi i hennes sommarhus. Det ska bli skönt. Lite avslappning som omväxling till allt händelselöst. Eller va?
Allvarligt talat, det ska bli skönt. Jag har hyrt Walk the Line och Good Bye Lenin! och vi ska bada en massa.
Och dricka te och prata.
So long!
Time it was, and what a time it was, it was
A time of innocence, a time of confidences
Long ago, it must be, I have a photograph
Preserve your memories, they're all that's left you
-
Varför känner jag mig sviken på grund av futtiga töntsaker?
Jag borde få perspektiv på saker och ting.
Granbo Teaterkollo 2006
Musik
Ett urval av de låtar som har cirkulerat i mitt huvud idag:
To win my love - Rosa the Movie-soundtracket (ja, jag har sett filmen. Den var... tafflig.)
Fake tales of San Fransisco - Arctic Monkeys
In the summertime - Mungo Jerry
Good Vibrations - Beach Boys
Alone, together - The Strokes
Jag vill understryka att ovanstående låtar på intet sätt är en bra sammanfattning av min musiksmak.
Jag och Mi pratade idag om hur frustrerande det är när man har en låt som man inte riktigt kan texten till på hjärnan. Och om hur kul det är när det inte är man själv, utan någon annan, som är utsatt för det.
Att sjunga en låt vars text man inte kan är ganska svårt. Dock är det fruktansvärt roligt (i varje fall enligt mig och Mi) när någons omgivning sitter och sjunger "nananananananananannannana I hear your voice nanananana whisper nanananaaa I know I love you" eller något liknande.
Det är också ett ganska roande fenomen när man kan nästan hela texten till en låt, men det finns partier i texten som man bara vet hur de låter, inte vilka ord som egentligen sjungs eller vad de orden betyder. Resultatet blir en ljudhärmande sång som påminner starkt om den man ägnade sig åt innan man hade några som helst engelskakunskaper och försökte sjunga en låt med engelsk text. Det är också intressant hur man (jag) ofta försöker göra det mindre tydligt att man är osäker på texten genom att sjunga det man kan mycket högre än det man inte kan.
Jag brukar ofta ha låtar "på hjärnan" som jag endast kan första textraden på. Det är lite jobbigt när man har sjungit den raden klart och tydligt och inser att man får fortsätta låten med en massa nanana. Men det kan vara rätt roande för omgivningen när jag kör igång och sjunger "FAKE TALES OF SAN FRAN SISCO NANanananaa..." och vad gör man inte för att ens vänner ska få sig ett gott skratt?
In the summertime when the weather is hot, you can nanana nananananana...
---
Det finns så mycket jag vill skriva, så mycket jag vill få ur mig, men jag vet inte hur det ska gå till. Meningarna vill bara inte formulera sig.
Och jag som trodde att jag var intellektuell. Ha!
Egentligen borde jag inte skriva heller, för allt oskrivet och osagt som jag vill få ur mig är bara... patetiskt.
Så det är väl lika bra att jag inte kan ordna upp mina tankar så mycket att jag skulle kunna skriva ner dem.
Jag vill. Det vet jag helt säkert.
Jag behöver miljöombyte, för det behöver man som människa, det är min starka övertygelse. Hur mycket jag än intalar mig att Stockholm på sommaren är så oerhört vackert så börjar jag bli less på det här.
Jag vill inte behöva bli besviken. Och jag vill ha skillnad.
Vinylskivor och Broken Flowers
Eller sluta upp med att var så pubertal?
Jag tog tuben till Söööder med Mo, som hade sovit hos mig.
Jag skulle hitta skivaffären Skivhögen (eller Skiv-högen som de så språkligt inkorrekt uttrycker sig på sina plastkassar) som jag inte riktigt visste var den ligger.
Jag lyckades hitta den och fick med mig tre billiga vinylskivor hem. De är fina och innehåller förhoppningsvis lika bra musik som jag förväntar mig. Jag kan dock inte kontrollera musikens kvalitet eftersom vår vinylspelare varken är ihopkopplad med någon form av strömförsörjning eller någon förstärkare. Och jag tänker inte gissa var sladdarna ska sitta. Det kommer bara bli fel.
Jag blev i alla fall glad för skivorna. Konsumtionsglad.
Jag avskyr T-centralen. Alldeles för mycket människor och alldeles för mycket CROCS!
Jag trodde att jag skulle träffa Ka eller Emms eller båda två ikväll. Det skulle jag tydligen inte.
Jag tittade på filmen Broken Flowers av Jim Jarmusch. Snacka om öppet slut. Men jag tycker att den är bra, riktigt bra.
