Hej Mexico!

Working nine to five eight to four!
För jag har fått ett jobb!
Hihihohohahahehehöhöhähähuhuhåhå!

Jag ska jobba på Hushållsnära Tjänster AB och jag har tystnadsplikt och det är fett serious och jag har bra lön och jag vet inte riktigt vilka dagar jag ska jobba men jag börjar imorgon och jag är nervös!

Härmed skall mina ekonomiska problem lösa sig och jag ska göra något meningsfullt, nämligen handla, städa och byta blöjor på gamlingar. Bland annat. Jag är taggad som fan!


Nu börjar mitt nya liv, mitt liv som anställd.

 Och just det, jag ska på arbetsintervju på måndag! Mohahahahahahahahahaaaaahhahahaihlklrjwöjtjgkpkpermkn!



Puzi

Nu händer det grejor alltså. I samband med den dag jag förklarades myndig mottog jag från mina kära föräldrar en [trumvirvel] laptop! Eftersom jag inte hade uttryckt någon önskan om att inneha en dator, och inte heller slagits av tanken att mor och far kunde vara av åsikten att jag har behov av en egen dator, så blev jag, vid paketöppnandet, så förvånad att jag glömde att bli glad. Glädjen har istället sakta smugit sig på, så nu sitter jag här och känner mig, helt enkelt, lyckligt lottad.
Nog om det.

Istället: reflexioner angående fenomenet blogg.
Igår pratade jag och några vänner om bloggar och vi kom överens om en del saker. Till att börja med att vi aldrig skulle vilja läsa våra egna bloggar.
Om jag var någon annan och av en händelse skulle hamna på bloggen hejmexico så skulle jag tycka att det var fruktansvärt ointressant och återigen ställa mig frågan om man ska tycka att det är fint med något så demokratiskt som bloggande eller om man ska börja förespråka någon form av rensning bland bloggdräggen och bara låta eliten med sina kvalitetsbloggar uttrycka sig på detta vis.
Om jag var en kompis till mig (alltså mig som skriver hejmexico) skulle jag tala om för denne vän att det var dags att ägna tiden åt något mer meningsfullt. (Eller snarare: jag skulle vilja tala om för vännen att börja jakten på annan, mer meningsfull, aktivitet men jag skulle aldrig göra det eftersom jag är för snäll mesig.) Men nu är jag ju den som skriver den här bloggen och jag mellan de gånger jag försöker säga till mig själv att det finns viktigare och bättre saker att ägna sig åt än detta så passar jag på att njuta av detta demokratiska uttrycksmedel. Och bli förbannad.

Förbannad blir jag när jag av olika anledningar råkar hamna på bloggar som ********* och ****** och ************ vilkas namn jag vägra nämna då jag på inga villkor tänker riskera mer publicitet åt dessa hjärndöda, självupptagna monster. När jag ser vad dessa bloggar med ofattbart många besökare handlar om känner jag lite för att cutta mig och mer för att utrota mänskligheten.
Det finns inget så ointressant som att se tjugo bilder på raken av en okänd människas nyklippta lugg och groteskt poserande anlete, alternativt få reda på att jeansen en annan okänd kvinna har på sig på en av tusen egobilder är från Gina Triccuttmutt eller att hennes hund som egentligen är en förväxt råtta har ont i magen!
Men det slutar inte här, ånej, sedan läser man kommentarerna. Och vill dö, alternativt döda. För mellan ett fåtal skrämmande aggressiva meddelanden som förutspår bloggarens förtidiga död är det fullt av... uppskattning och beundran. Jag vill kräkas på människorna som det inte alls är synd om för människorna är äckliga och dumma och har bara sig själva att skylla för den fördummning som skett med dem.

Men, för att inte bli så negativ vilket jag har för vana att bli, till omgivningens förtret och sorg, det finns ju de facto bloggar som är roliga och intressanta. Till att börja med är det kul att ha kompisar som bloggar om sig själva och sina liv. Man får veta vad de bloggande kompisarna tycker om saker och ting och vad ded gjort under helgen då man inte har hunnit ringa dem och har man dessutom kompisar som är hyfsat begåvade på det här med att uttrycka sig skriftligt så blir det ju ännu roligare. Igår satt jag och läste en blogg som en bekant till mig, Rakel, skriver. Och dog av skratt. Kvävt skratt eftersom min ömma moder och min ömma fader låg och sov/försökte sova i rummet intill. Sådana bloggar har faktiskt en mening. Och då tänker jag att det här med bloggar kanske inte är så dumt ändå.

Fotnot: Jag är fullt medveten om att denna "argumenterande" text är ganska osammanhängande och jag kan heller inte ta ansvar för om någon känner att det var slöseri med tid att läsa den. Mina två läsare: förlåt för att jag inte kan skriva ordentligt. Om jag tar kursen Litterär gestaltning i trean kan det förhoppningsvis bli ändring på det. Tills dess: ha överseende är ni rara!


P.S. Satan i gatan vilket långt inlägg detta blev...