Hej Mexico!

Jag har läst ut Harry Potter and the Deathly Hallows.
Det är alltså, med andra ord, över. Det känns lite tomt.

Jag och Ka ska ses och diskutera. Och så måste jag ringa Mo.

Jag hoppas Emms har det bra på båten. Jag ska ringa henne också.

Puss tills vidare.

Den 21 juli 2007 klockan 01:00 svensk tid släpptes Harry Potter and the Deathly Hallows.

Och ja, jag befann mig i den orimligt lång kön som ledde till Science Fiction-bokhandeln i Gamla Stan, och ja, jag lyckades köpa boken en timme efter att den släpptes. Jag antar att man måste vara ganska nördig för att ägna en hel kväll åt att köa för en bok.

Så, confession: Jag är Harry Potter-nörd. Och jag tänker inte skämmas för det. Punkt.

(Och nej, jag var inte utklädd. Någon måtta får det väl vara.)

Jag sov hos Emms inatt. Trots att jag hade bestämt att jag skulle sova hemma.

Emms har väldigt bra övertalningsförmåga.

Jag är dålig på att säga nej.

Men jag är glad att jag stannade.


Ibland vill man sova ensam. Ibland vill man det absolut inte.


Nu blir det indisk mat med tillhörande pirater.

Pussohej!

Jag har drömt så konstigt på sista tiden.

Inatt drömde jag att jag var modell och gick på en jättemärklig cat walk som såg ut att bestå av diskställ. Trots att jag verkligen ville gå fort och självsäkert så kunde jag inte. Jag liksom fastnade med fötterna och gick med samma hatighet som en snigel. Och det var så inihelvete frustrerande.

Jag har också drömt om att jag skulle rädda en valunge (som var fem cm lång och såg ut som en prydnadsfisk i glas) och därför var tvungen att tillsammans med ett tjugotal andra ungdomar rusta för strid och tillsammans tåga mot de tre motorcyklarna.

Igår natt drömde jag märkligt. Och lite fint.
Det var jobbigt att vakna.

Ingen gillar en bangare. Så är det. Jobbigt för mig. För jag har ingen lust.

Livet. Och där tog det stopp. Eller? Eller va? Jag vet inte.

Jag vet ingenting egentligen. Men de som säger sig veta något är ju fanimej dummare än de som har insett att man inte kan veta.

Jag har klippt ut en massa fina bilder. Två av dem har fått äran att hänga i guldramar på min vägg. Jag har ett stort behov av att ha det... vackert omkring mig. Jag vill kunna vila ögonen på fina saker när jag är i mitt hem. Som vackra bilder på väggarna. Sådant är viktigt för mig. Jag vet inte om jag är ytlig. Kanske.

Jag ska läsa lite mer Sartre och Kafka. Sedan ska jag trassla in mig i mina egna tankegångar och pubertala filosoferingar.

Jag saknar
saknar mycket och många
någon och ingen
Jag saknar
saknar allt
saknar inget
Saknar saknaden efter något att sakna
på riktigt

Hej hopp! Snart en ny dag gott folk. Vad kan den ha att erbjuda, vad kan den ha i sitt sköte månntro? Antaglien inget revolutionerande, omvälvande eller nytt. Men vem vet?

Here's wishing you the bluest sky,
And hoping something better comes tomorrow.
Hoping all the verses rhyme,
And the very best of choruses to
Follow all the doubt and sadness.
I know that better things are on the way.

Det är märkligt hur fort humöret växlar ibland (jag vet att det är normalt för tonåringar men det är fanimej märkligt ändå). Vid närmare eftertanke är det inte ibland, snarare för det mesta men det är ändå lite märkligt. Tycker jag.

MItt förra inlägg handlade om hur bra jag mådde fr.om. fredag kväll t.o.m. söndag morgon. Sedan... växlade det, kan man uttrycka sig.

Klockan två träffade jag Tuva vid Medborgarplatsen.
Jag har ganska länge vetat vem Tuva är eftersom hon är en god vän till min goda vän Anna. Dock har jag inte träffat flickan ifråga förrän på Annas födelsedagsfest någon gång i maj. Vi pratade lite, men eftersom kvällen abrupt avslutades när en flicka i sällskapet fick örat avbitet av en galen kvinna i Tanto så var det inte så mycket mer än s.k. kallprat.
Någon vecka senare var det dags för Siri att fira sin födelsedag. Även på denna tillställning var Tuva där och vi socialiserade en del. Sedan har kontakten upprätthållits med hjälp av bilddagboken och nu skulle vi alltså gå och fika.
Det är kul med nya människor! Och det är intressant hur olika det blir när man träffar olika människor för första, andra eller tredje gången. Det är ganska givet att det blir så med tanke på att alla människor är olika, men det är ändå lite spännande. Tycker jag.
Vanligtvis blir det ganska stiff med människor man är, så att säga, ytligt bekant med, speciellt när man umgås på tu man hand. Därför är det väldigt roligt när det inte blir stiff. 
Uppenbarligen hade jag och Tuva mycket gmensamt för det blev befriande ostiff. Vi klickade helt enkelt ganska bra.
Efter fika gick vi hem en sväng till henne. Självklart bor hon på söder i en jättefin lägenhet med kakelugnar och högt till tak. Vi åt rostade mackor med hennes mor och moderns flickvän och pratade.

Jag mådde bra.

Men humöret växlar. Det låter fel att säga att jag började må sämre av att träffa Mi, för jag mår alltid bra av att träffa Mi, men Mi var inte riktigt på topp och efter att vi tjafsat med våra respektive mammor om olika saker blev det en smådeppig nattpromenad. Men trots att det var deppigt och lite jobbigt så var det bra. Det är inte alltid bra att prata om allt och peta i allt och analysera allt, men ofta är det jättebra att göra det när det verkligen... är rätt tidpunkt. Och det var det. På något vis.
Jag vet att jag svamlar som inihelvete men jag orkar inte lägga ner energi på att formulera mig vettigt just nu.
Vi pratade, gick, gick och pratade och jag tror att det var bra terapi för båda oss. Väl hemma hos mig blev det te och choklad som Mi hade fått av sin bror (hennes familj har varit i Wales i tio dagar) och när vi somnade tyckte i varje fall jag att det kändes bättre.
Jag hoppas verkligen att Mi också kände sig bättre för jag vill ingetingetinget annat än att hon ska må bra.

Det var en blandat söndag med blandade humörstillstånd (konstigt ord, kan man säga så?) men på det hela taget en bra söndag.

Mi: Du vet att du alltidalltidalltid kan prata med mig. Puss!

Ibland mår man dåligt. För det mesta mår man sådär/okej/typbrafastmaninteriktigtharkäntefter. Och ibland, ibland mår man sådär helt fantastiskt jättebra.
Ungefär så har jag mått den här helgen. Mitt "genomsnittsmående" har varit helt fantastiskt jättebra!

Som brukligt började helgen i fredags.
Jag och Mi gjorde jag och Mi gjorde en paj med bl.a. fetaost, soltorkade tomater och broccoli. Runt klockan åtta - halv nio kom Emms och Ka (Kat var också inbjuden men var tyvärr upptagen på annat håll) och tillsammans åt vi alla fyra den (om jag får säga det själv) mest välsmakande pajen ever made. Tack Mi, jag hade aldrig kunnat göra en så god paj utan dig!
Efter paj, prat, skratt, glass, kaffe och rökpaus på balkongen med de tre fina damerna jag hade äran att ha som gäster tittade vi på Napoleon Dymamite. Den är helt enkelt en underbar film. En film som alla med någorlunda självrespekt bör måste se. Vi skrattade. Så in i helvete.
Kvällen fortskred med mer kaffe, te, rökpaus, prat, kaffe, skratt, prat och så vidare. Det var MYS. Allt var mys.

När sommarnatten snart skulle övergå i sommarmorgon och spindlarna utanför fönstret var på G gick Mi hem och Emms, Ka och jag tog plats i bäddsoffan. Sedan sov i alla fall jag mycket gott till det att morgonen blivit dag.
Ka hade inte (som jag och Emms misstänkte) smitit iväg, utan hade bara, p.g.a. värmen, lånat min säng istället och de tre (ganska sunkiga) vännerna komponerade och satte sig och åt en sagolik frukost/brunch med rostat bröd, yoghurt, gröt, pålägg och kaffe med skummad mjölk. Mmm.

Det är svårt att förklara vad det egentligen var som var så fantastiskt med lördagen som nu följde. Säkert är i alla fall att både Ka och Emms blev klar i min föräldra- och syskonfria lägenhet.

Vi lyssnade på min Absolute Sixties-skiva och dansade och sjöng med Beach Boys, Johnny Burnette, Little Eva, Percy Sledge med flera. Emms kom på att vi skulle rensa ur min garderob. Så det gjorde vi.
Och medan Ka satt och letade perfekta låtcitat till sin blogg kom Emms på ytterligare en idé.
Emms: Skulle du vilja klippa mig?
Jag: Hm.. ja-a, visst. Vågar du det då?
Emms: Vågar du det?
Jag (med viss tvekan): Ja, om du vågar det.
Vi dividerade lite fram och tillbaka och kom till slut fram till att ja, jag skulle klippa henne.

Sagt och gjort. Fram med sax, kammar, gammalt duschdraperi, speglar och vattenspruta.
Jag klippte. Och klippte. Och voilà! Emms page var återigen lika fräsch som den hade varit när den var alldeles nyfödd. Och allt kändes bra. (Allt förutom Emms mystiska utslag som dök upp lite varstans och kliade som inihelvete om jag förstod henne rätt. Vi blev oroliga och ringde Sjukvårdsupplysningen men kom litegrann fram till att det nog inte var farligt, bara jävligt konstigt.)

Efter en kort YouTube-session blev det efterlängtad pastasallad som middag och The Kinks i högtalarna.
Tanken var att vi skulle titta på Betty Blue, men vi fastnade istället på balkongen med kaffe, marlboro light och viktiga och intressanta samtal så det blev inget med det. 
Mi kom och lånade Napoleon Dynamite och vi fortsatte våra samtal i köket med te istället för kaffe.
Runt klockan två gick vi och lade oss och efter frukosten vid tiotiden igår morse åkte de två fina flickorna hem till sig.  

Det tål att upprepas hur bra jag mådde under de här dagarna, det går nästan inte riktigt att beskriva hur lysande, fabulöst JÄTTEBRA jag mådde. Det var helt enkelt totally fab!

Tack! Jag älskar er!

Jag älskar listor. Listor är helt enkelt så... ultimata när man vill hålla reda på saker. Speciellt när man inte riktigt har kapacitet för att hålla allt i huvudet.

I förrgår (jag tror i varje fall att det var i förrår, men min tidsuppfattning på sommarlovet är som en riktigt bra amerikansk romantisk komedi - obefintlig) började jag på tre listor. Den första med filmer jag vill, bör och ska se, den andra med böcker jag vill, bör och ska läsa och den tredje med musik jag vill, bör och ska kolla upp vad det är för något.
Detta var ett litet steg mot att göra min tillvaro mindre rörig. Inte för att min tillvaro är särskilt markant rörig, men jag känner endå en tillfredställelse när jag har lite lagom koll på saker och ting. Till exempel på filmer, böcker och musik som folk har tipsat om eller som jag har läst om. 
Jag har också för vana att skriva listor på saker jag måste göra. Det kan handla om saker jag måste göra under en dag (exempelvis dammsuga mitt rum, lämna tillbaka böcker på biblioteket, ringa den och den och så vidare), eller saker jag måste ha fixat innan ett lov tar slut. 

Olika människor har olika stort behov av att ha koll och hålla reda på saker. Jag har insett att jag troligtvis har ett ganska stort behov av det. Men ibland (läs: ofta) är det helt enkelt för mycket i huvudet för att man ska kunna ha koll på allt. Då är listor helt enkelt det ultimata hjälpmedlet.

Imorse (vissa kanske skulle kalla det förmiddag, men eftersom jag lever hand i hand med dygnsrytm sommarlov så var det morgon för mig), när jag låg och sov, ringde telefonen. Jag tror inte att man någonsin kan bli så förvirrad som mam blir när man väcks av telefonen. Åtminstone blir jag väldigt förvirrad, och det brukar dröja några hälsningsfraser innan jag förstår vad jag håller på med.
Det var Ka som ringde och i snabb följd (efter att vi tillsammans konstaterat att hon hade väckt mig) gav mig följande information:
- Beastie Boys spelar på Gröna Lund ikväll.
- Hon (Ka) vill gå dit.
- BIljetterna släpptes klockan elva.
- Hon var på jobbet och kunde alltså inte köpa någon biljett.
- Hon ville att jag skulle följa med henne på konserten.
- Hon ville att jag skulle åka och köpa biljetter.

Jag, som hade blivit snäppet mer förvirrad av all information, lyckades förklara att:
- Det är dyrt att gå på konsert.
- Jag gillar inte Beastie Boys.
- Jag vill inte betala dyra pengar för ett band jag inte tycker om.
- Jag inte ville åka och köpa biljetter.

Ka kom fram till att hon skulle ringa någon annan och jag gick och lade mig igen. Och somnade om.

Det roliga med sådana här telefonsamtal (och allt annat som pågår en kortare tid och börjar med att man abrupt väcks och slutar med att man somnar om) är att de liksom höljs i något slags mystiskt dunkel. Man vet inte riktigt om det faktiskt har hänt eller om man har drömt alltihop.
Lyckligtvis har jag aldrig, vad jag kan komma ihåg, drömt ihop konstiga saker och trott att de faktiskt har inträffat flertalet timmar senare. Men jag vågar ändå inte riktigt lita på vad jag minns, man vet ju aldrig!
Därför brukar jag avvakta lite, vänta på att få bekräftande uppgifter om incidenten ifråga, innan jag uttalar mig. Det vore till exempel lite märkligt om jag hade ringt till Karin och frågat om hon hade fått tag på biljetter till Beastie Boys om Beastie Boys inte ens skulle spela på Grönan idag.

Ikväll ska jag hem till Emms och kanske kolla på någon film. Alternativt bara dricka te och prata. Det känns alldeles perfekt för en sommarkväll som denna.

Det händer inget i mitt liv. Jag insåg det igår och fick lite ångest. Visst har jag väl varit halft om halft medveten om det faktum att man kan ha händelserikare liv än mitt, men det var igår kväll som jag insåg det.
Jag vill att något ska hända. Vill vill vill. Jag vill uppleva saker. Jag vill ha en man (ja, jag är nästan pinsamt kärlekskrank, jag erkänner), jag vill festa, jag vill träffa nya människor, jag vill vara kulturell, jag vill bli förälskad, jag vill uppleva de där fantastiska sommarnätterna som är ämne för så mycket litteratur och film.
Det är ju förihelvete SOMMAR! Det är ju på sommaren allting ska hända.
Man ska komma tillbaka till skolan på hösten och ha upplevt saker.
Jag vill uppleva saker.

Idag var jag och fikade med Kat, Ka och Emms. Det var mysigt, trots Shakiramusiken i högtalarna. Kladdkakan smakade socker och knastrade. Kas hasselnötkaffemojsvaddetnuvar var söt. Min caffe latte var dyr. Det var mys.

I natt kunde jag inte sova. Jag kände det på mig redan när jag släckte lampan. Att det skulle bli en sådan där natt då man har ovanligt svårt att somna.
Sömnlösheten resulterade i två noveller i mitt röda block med Vargen på som jag fick i födelsedagspresent av Mi. Jag ska läsa igenom dem och kanske renskriva dem. Risken är överhängande att nämnda noveller är skit.