Hej Mexico!

Igår på lunchen pratade jag med Emms och Ros. Det är så sjukt, men jag har knappt pratat med Ros på... ja, hur länge som helst känns det som. Alltså var det jättebra att prata med henne, jag saknar henne. Om man nu kan säga så om någon som går i ens klass och som man träffar nästan varje dag.

Det känns så jävla trist (jag vet inte om det är rätt ord, men jag kommer inte på något annat) att vi liksom har glidit ifrån varandra. Och speciellt som den enda anledningen till det är vilka andra människor vi umgås med. Det är som att det har blivit två lag, som att man måste ta ställning till vilka man ska umgås med. 
Man måste göra ett aktivt val i frågan "Vilka människor vill du umgås med?". Väljer man bort en så försvinner någon annan som man inte alls vill välja bort. Det är så komplicerat.

Det finns vissa människor som man inte alls går ihop med. Och om en sådan människa dessutom har fått en att må väldigt dåligt så har i alla fall jag svårt att se varför man frivilligt ska umgås med denna. Problemen uppkommer när någon man verkligen tycker om väljer att umgås med den man själv inte vill umgås med. Då måste man välja. Eller? Måste man det?

Det känns så fånigt om det verkligen är så det är, att man måste välja. För jag vill inte välja bort någon bara för att hon/han är relativt nära med någon som jag själv vill hålla på så långt avstånd som möjligt.

Jag tänker mycket på om och om inte. Vad som hade hänt då. Om vissa saker inte hade inträffat. Det vete fan hur det hade sett ut då. På flera sätt hade det kanske varit bättre, men på minst lika många sätt hade det varit sämre än det är nu.
För det är inte alls så att jag är helt och hållet missnöjd med hur det är nu. Jag trivs helt fantastiskt bra med de vänner jag omges av. Men det är just det här att vissa liksom faller bort. Det känns så väldigt synd att vi ska behöva leva i något jävla intrigträsk, utan att kunna umgås med alla man skulle vilja umgås med.

Som sagt, detta är komplicerat, extremt komplicerat. Det är så mycket som har hänt, så mycket komplicerade saker. Så många konflikter och intriger på olika håll och så många känslor.

Fotnot: Med anledning av risk för missförstånd har jag idag, 29/5-07, försökt göra detta inlägg lite tydligare än vad det tidigare var.

Idag var jag på Tully's med Kat och Emms. Inget ovanligt i det. Snarare extremt vanligt. Vi brukar liksom hamna där, jag vet inte riktigt hur det går till, plötsligt så bara sitter vi där. Men det är ju bra för Arwen, alltså Arwen, inte Arwen, är ju faktiskt trevlig.

I alla fall, vi pratade. Såklart. Det brukar man ju göra. Vi pratade om olika saker. Om ett sms, hur jag skulle svara på nämnda sms och annat. Och så kom vi in på huruvida tjejer och killar tänker olika.

Jag var fast övertygad om att hur man tänker bara har att göra med vem man är som individ, inte vilket kön man har, medan Kat, baserat på erfarenhet, hävdade att tjejer och killar inte tänker likadant. Och som alltid vid diskussioner började jag fundera. Grattis till mig!
 
Givetvis började jag tänka på själva ämnet vi avhandlade. Är det så att vi tänker på olika sätt beroende på kön, och om det är så; är det biologiskt eller något som samhället har frammanat.
Jag har alltid tyckt, och tycker fortfarande, att generaliseringar sällan gör världen till en bättre plats. Och då pratar vi grova generaliseringar som gäller olika samhällsgrupper. Och jag har alltid tyckt att pratet om att män och kvinnor tänker på olika sätt har varit en väldigt grov generalisering. Det tycker jag fortfarande..
Men samtidigt börjar jag grubbla över om det kanske faktiskt ligger något i den generaliseringen. Jag tror inte att killars och tjejers oliktänkande baseras på biologiska eller genetiska grunder, men det är ett faktum att tjejer och killar, kvinnor och män, inte lever på lika villkor i vårt samhälle. Och människor som inte lever på samma villkor kanske inte kan tänka på samma sätt. De, vi, har ju helt olika förutsättningar, och våra förutsättningar borde, helt logiskt, forma den vi är och hur vi tänker.

Jag började också fundera över hur bra det är att verkligen ha en riktig diskussion med någon som tycker något annat än en själv. Och att det är något jag saknar.
Jag insåg att jag väldigt länge har umgåtts med människor som antingen har väldigt få och diffusa åsikter om saker och ting eller helt enkelt har samma åsikter som jag. Vilket kan vara väldigt trevligt och enkelt men som också kan bli lite tråkigt i längden.
Därför känns det väldigt bra att jag numer umgås både med människor med liknande mina åsikter, men också med männisor som har helt andra åsikter än jag i många ämnen. Det gör att jag reflekterar lite mer och också kan ändra åsikter, vilket jag antar är att utvecklas som människa.

Nu blev det här inlägget kanske lite väl pretentiöst, men man färgas ju av sin omgivning...

Han tittade ut över torget och bort mot Mälaren. Hon tittade på honom. Hon kunde inte ta blicken från honom. Det var omöjligt. Hon visste att ögonblicket snart var här. Snart skulle hon gå fram till honom. Snart skulle han se henne och han skulle förstå det som hon redan hade förstått. Att de var ämnade för varann. Hon tog ett djupt andetag och utan att sluta titta på honom reste hon sig sakta. Det var konstigt, för trots att detta troligen var hennes livs viktigaste beslut hade hon ingen beslutsångest alls. Hon hade aldrig tidigare i sitt liv känt sig så beslutsam.  

Då såg hon hur han också reste sig upp. Men inte åt hennes håll, och han tittade inte på henne. Han tittade på en kvinna som leende närmade sig honom. Hon hade mörkbrunt hår i page och stora, bruna ögon. Han log också och gick emot henne. Irma stod som fastfrusen. Kvinnan och mannen, möttes, kramade varandra och kysstes. Kysstes! Irma kände hur det snurrade till och hon satte sig ner på bänken igen. Som i en dröm, en ond dröm, en sådan där dröm man så snabbt som möjligt vill vakna ifrån, såg hon hur mannen och kvinnan hand i hand gick upp mot Götgatan och försvann i folkvimlet.  

Hon visste inte hur länge hon satt kvar där på bänken. Hon hade förlorat tidsuppfattningen. Hon hade förlorat uppfattningen om det mesta. Hon bara satt helt stilla medan människor kom och gick och det enda hon visste att hon aldrig hade känt sig så sviken i hela sitt liv.