Hej Mexico!

Fyfan, vad det var skojigt att skriva efterblivna, egocentrerade blogginlägg. Jag kan inte förstå varför det har gått så lång tid sedan jag gjorde det sist.

Detta tänker jag på:
Att jag borde komma på värsta smarta reflektionen att skriva här, för det är bra att reflektera över saker och ting.
Att jag inte kan komma på någon smart reflektion för att min hjärna består av havregrynsgröt.
Att jag skulle tycka det var festligt att ta tag i mitt liv.
Att det inte är bra att äta så mycket att man blir illamående för då blir man ju... illamående.
Att det är sista föreställningen av Gatan imorgon.
Att det känns som om vi borde köra fler Gatanföreställningar innan vi kan avsluta detta.
Att min mun smakar gammalt kaffe och att det är äckligt.
Federico Fellinis film 8½.
Att min mage är svullen.
Att jag vill få tid till att sy om min blårutiga klänning till en kjol snarast.
Att jag borde gå och lägga mig.
Att jag har börjat majoriteten av mina tidigare meningar med "Att jag" och att det är väldigt självupptaget men också att det väl är lika bra att jag är självupptagen nu så kan jag bry mig mer om andra sedan, i den riktiga världen.
Bland annat.







Kul med ett stort blankt mellanrum utan innebörd här. Min humor ligger på nivån -100000. Om man skulle sätta in humor i en skala med avancerad "bra" humor högst upp och sämst, tråkig humor på -100000.




Människan är ju så jävla ynklig ändå = mindre smart reflektion som får avsluta mitt bloggande för idag. God natt!

Jag läste på min egen blogg (jag menar, att läsa sin egen blogg är väl kul?) att jag för ett antal dagar sedan (skulle tro att det var en sisådär tio stycken) undrade hur vi skulle fixa det här med premiären. Det roliga är att jag, trots att jag faktiskt är säker på att vi klarade av premiären, inte har något svar. Jag vet inte hur det gick till. Men vi fixade det.

Livet är bra festligt ibland.

Jag är trött som en... jävligt trött någonting. Min kropp är köttig av värme och en massa mat och jag skulle egentligen må bäst av att gå och lägga mig. Men jag har liksom fastnat här i stolen framför datorn och då tänkte jag att "vafan, varför inte uppdatera bloggen?".
Egentligen kan jag komma på en massa anledningar till att inte uppdatera bloggen (jag har inget att säga, det är ändå ytterst få som kommer att läsa det här, jag är för trött för att formulera mig ordentligt, jag kommer ändå inte vara ärlig för jag är aldrig ärlig när jag skriver på bloggen och särlig ska man väl vara etc.) men orka ha värsta diskussionen med sig själv om en så jävla trivial fråga som huruvida man ska uppdatera en pruttig blogg eller inte.
Så, uppenbarligen, blev det ett retarded inlägg till och jag tror ändå att jag gillar det. Fantastiskt demokratiskt det här med bloggar, vilket efterblivet pucko som helst kan uttrycka sina åsikter som ingen vill höra. Härligt!

Men okej, livet då? Jovars, det knallar och går som det brukar heta. (Eller brukar det heta det? Jag vet inte...) En massa teater har spelats de senaste dagarna. Närmare bestämt den lite småruttna pjäsen "Gatan" (eller "Road) av Jim Cartwright, eller Jens Kartritaren som han också kallas i vissa kretsar (?). Det har både gått bra och dåligt och vi har fått ställa in en föreställning p.g.a. en medspelares systa eller polyp eller vafan-det-nu-är på stämbanden. Surt, men sådant är väl livet tycker jag mig börja förstå.
I alla fall, idag kl 12 gick det rätt dåligt men idag kl 18 gick det bra! Sista föreställningen imorgon kl 13 ska gå fantastiskt, är det tänkt. Jag är, trott eller ej, ganska taggad. Redan. Hoppas att det håller i sig.

Sedan, när vi är färdiga med den här skiten roliga aktiviteten ska vi supa. Livet är ju så att säga en fest.

Oj, vad jag tyckte det var trevligt att skriva ett långt inlägg om mig själv ikväll. Det trodde jag inte om mig.

Jag skulle vilja säga skriva en sak. Får jag det? Ja men, det är väl klart detta är en blogg, du får skriva precis vad du vill. Nästan. Vad najs, okej här kommer det:
Varför är det aldrig någon inloggad på Fronter samtidigt som jag? Jag skulle verkligen tycka att var så inihelvete roligt att chatta med någon okänd jävel från skolan på en så tacky sajt som Fronter. Det vore... kul helt enkelt. Men icke sa nicke, det står alltid att det är 0 personer online bredvid den blå smajlgubben vars funktion är ett mysterium för mig.

Nu, nog om Fronter, nog om allting. Jag borde verkligen gå och lägga mig

Tack för att du lyssnade läste.

Jag tycker inte sällan att alla andra är så fruktansvärt självupptagna men jag då? Allvarligt talat kastar jag nog ofta sten i glashus så att säga. Men å andra sidan, var ska man kasta sten om inte i glashus?

---

Mindre än en vecka kvar till premiären av Gatan och jag är stressad och jävligt nervös. Det känns overkligt, på gränsen till absurt att det är så lite tid kvar. Den aktuella frågeställningen lyder: Hur ska vi klara av det här!?!