Lycka!
Jag har skrivit färdigt min book report på The Catcher in the Rye och det känns så extremt fruktansvärt inihelvete fantastiskt att jag slipper den nu!
(Som sagt, mitt liv består av uteslutande av skola. Tragiskt.)
Scenografi
Det är svårt att analysera en pjäs man inte har läst.
Virginia och Vita
De tar livet av mig. De två, numera framlidna, damerna vid namn Virginia Woolf och Vita Sackville-West. Det är om dem min kulturhistorieessä ska handla. Men jag vet inte vad det är jag vill säga.
Det skulle underlätta så mycket om jag bara visste det. Vad det är jag vill berätta, vad det är jag vill få fram. Men det blir mest en massa skit tycks det mig. En massa betydelselösa fakta utan någon som helst reflektion.
Men det är väl bara till att göra det bästa situationen, det är ju inte direkt så att jag har något val. Jag måste helt enkelt ta tjuren vid hornen och skriva den jävla essän.
Skriftproduktion; Novell
Tallkrogen
Det var lördag. En helt vanlig lördag i slutet av maj. Irma var på väg in till stan för att uträtta några ärenden. Lördag var vanligtvis hennes "uträtta ärenden-dag". Hon tyckte om att ha bestämda dagar för olika saker, då slapp hon en massa beslut som bara tog tid. Hon hade ovanligt lätt för att få beslutsångest.
Hon åkte tunnelbana, tunnelbanans gröna linje. Det var det överlägset snabbaste sättet att ta sig in till stan på. Hon bodde i Hökarängen. Det var där hon hade hamnat när hon som 19-åring hade flyttat från, eller kanske snarare flytt från, föräldrahemmet vid S:t Eriksplan. Tiden hade gått fort. Nu var hon 22.
Irma trivdes med sitt liv, visst gjorde hon det. Hon hade i varje fall ingenting speciellt att klaga på. Hon kanske inte var människan med världens bästa jobb och tusen vänner på olika håll, men vem är det som säger att man måste ha det så för att vara nöjd? Hon hade alltid sett sig själv som ganska anspråkslös. Dessutom var hon relativt bra på att ljuga för sig själv.
Hon såg väl inte särskilt speciell ut. Hon hade smala jeans, t-shirt och en munkjacka. Det långa blonda håret var utsläppt och hon hade knappt något smink. Hon var av normallängd och ganska späd. Vissa skulle nog säga att hon var vacker, andra skulle inte reflektera över hennes utseende överhuvudtaget. På det viset var hon väldigt lik de flesta.
Just idag var det alldeles lagom mycket folk på tunnelbanan, hon hade fått en sittplats längst bak i tunnelbanevagnen, utan någon som satt varken bredvid, mittemot eller snett mittemot henne. Det gav henne bra översikt över vagnen. Irma tyckte om att betrakta de andra tunnelbaneresenärerna, även om hon blev ytterst besvärad om någon betraktade henne. Det hade alltid gjort henne väldigt illa till mods. Hon hade för det mesta ett ansiktsutryck som dels kunde tolkas som bekymrat, dels som misstänksamt. Det kanske var därför som det inte var så många som tog kontakt med henne, för att de kände sig misstänkliggjorda. Själv hade hon inte reflekterat över det här. Antagligen eftersom hon, som andra, inte kunde se sig själv utifrån.
I varje fall satt hon denna morgon på tunnelbanans gröna linje mot Alvik och betraktade människorna i sin omgivning. Som vanligt. Allt var som vanligt. Tunnelbanan var som vanligt med sina blåa säten och påträngande reklamkampanjer. Människorna runt omkring Irma var som vanligt, sådär som människor är mest, och utsikten utanför fönstret var som vanligt med sin blå himmel, sina hus och gröna träd. Allt var som det hade varit de senaste tre åren. Men hon var nöjd, hon trivdes med sitt liv.
Tunnelbanan hade stannat vid Tallkrogen, och Irma satt och tittade på de som var på väg in i vagnen. Hon hade alltid tyckt att människor som var på väg in i tunnelbanan hade ett speciellt uttryck i ansiktet. Det var då hon såg honom. Det var i Tallkrogen han gick på tunnelbanan, den långa mannen med lockigt, ljusbrunt hår och blåa ögon. Hon lade märke till honom med en gång, han hade något stolt över sig med sina, enligt henne, gudomligt vackra drag. Han såg sig omkring efter en sittplats och deras ögon möttes. De tittade bara på varandra i en halv sekund, men för Irma var det som den underbaraste evighet. Hon hade svårt att andas.
Hon tittade efter honom när han gick och satte sig en bit bort och hon visste det. Det här var han. Han! Mannen i hennes liv. Det kan verka märkligt men hon bara? visste det. Hon kunde se dem och deras liv tillsammans utan att ens sluta ögonen.
Med blicken fortfarande fixerad vid hans vackra ansikte såg Irma hur de satt på en filt i gräset och bara tittade på varandra, så djupt förälskade att ingen någonsin sett något liknande. Hon såg hur de, leendes, gick omkring på ett fullproppat IKEA och höll varandra i hand, i färd med att planera sitt gemensamma hem. Hon kunde se dem båda i bröllopskläder, hon i vit klänning, han i vit kostym, hur han gav henne ringen och hur de sprang ut ur kyrkan till folkets jubel. Hon såg deras barn, deras kärleksbarn, växa upp och det var det vackraste barnet någon sett. Hon kunde se dem, hon och han, gråta, skratta, älska och slutligen åldras tillsammans. Hon såg dem bli de lyckligaste människorna i hela världen.
Hon var alldeles omtumlad av känslointryck när hon plötsligt såg att han reste sig. Utan att riktigt veta vad hon gjorde reste hon sig också, gick av tunnelbanan och följde efter honom uppför den mörkgrå trappan mot Södermalmstorg vid Slussen. Bilderna av deras perfekta liv fortsatte att snurra medan hon väntade på det perfekta ögonblicket att gå fram till honom, hon väntade på ögonblicket som skulle förändra deras liv.
Irma följde efter honom. Hon gick ungefär tre steg efter honom, genom spärrarna och biljetthallen och ut på det soliga torget. Frukt- och blomförsäljarna var i full gång med sina affärer och det var soldyrkande Stockholmare överallt men Irma kunde inte se dem. Hon såg bara Honom. Han satte sig på en av bänkarna med utsikt över Mälaren med Gondolen i förgrunden och hon satte sig på bänken bredvid, bara några meter ifrån honom. Han hade inte märkt att hon hade följt efter honom. Han verkade i själva verket inte ta någon notis om henne överhuvudtaget. Men det märkte inte Irma. Hon visste ju att det skulle bli de två. Deras blickar hade ju mötts på ett alldeles speciellt sätt.
Det var lördag. En helt vanlig lördag i slutet av maj. Irma var på väg in till stan för att uträtta några ärenden. Lördag var vanligtvis hennes "uträtta ärenden-dag". Hon tyckte om att ha bestämda dagar för olika saker, då slapp hon en massa beslut som bara tog tid. Hon hade ovanligt lätt för att få beslutsångest.
Hon åkte tunnelbana, tunnelbanans gröna linje. Det var det överlägset snabbaste sättet att ta sig in till stan på. Hon bodde i Hökarängen. Det var där hon hade hamnat när hon som 19-åring hade flyttat från, eller kanske snarare flytt från, föräldrahemmet vid S:t Eriksplan. Tiden hade gått fort. Nu var hon 22.
Irma trivdes med sitt liv, visst gjorde hon det. Hon hade i varje fall ingenting speciellt att klaga på. Hon kanske inte var människan med världens bästa jobb och tusen vänner på olika håll, men vem är det som säger att man måste ha det så för att vara nöjd? Hon hade alltid sett sig själv som ganska anspråkslös. Dessutom var hon relativt bra på att ljuga för sig själv.
Hon såg väl inte särskilt speciell ut. Hon hade smala jeans, t-shirt och en munkjacka. Det långa blonda håret var utsläppt och hon hade knappt något smink. Hon var av normallängd och ganska späd. Vissa skulle nog säga att hon var vacker, andra skulle inte reflektera över hennes utseende överhuvudtaget. På det viset var hon väldigt lik de flesta.
Just idag var det alldeles lagom mycket folk på tunnelbanan, hon hade fått en sittplats längst bak i tunnelbanevagnen, utan någon som satt varken bredvid, mittemot eller snett mittemot henne. Det gav henne bra översikt över vagnen. Irma tyckte om att betrakta de andra tunnelbaneresenärerna, även om hon blev ytterst besvärad om någon betraktade henne. Det hade alltid gjort henne väldigt illa till mods. Hon hade för det mesta ett ansiktsutryck som dels kunde tolkas som bekymrat, dels som misstänksamt. Det kanske var därför som det inte var så många som tog kontakt med henne, för att de kände sig misstänkliggjorda. Själv hade hon inte reflekterat över det här. Antagligen eftersom hon, som andra, inte kunde se sig själv utifrån.
I varje fall satt hon denna morgon på tunnelbanans gröna linje mot Alvik och betraktade människorna i sin omgivning. Som vanligt. Allt var som vanligt. Tunnelbanan var som vanligt med sina blåa säten och påträngande reklamkampanjer. Människorna runt omkring Irma var som vanligt, sådär som människor är mest, och utsikten utanför fönstret var som vanligt med sin blå himmel, sina hus och gröna träd. Allt var som det hade varit de senaste tre åren. Men hon var nöjd, hon trivdes med sitt liv.
Tunnelbanan hade stannat vid Tallkrogen, och Irma satt och tittade på de som var på väg in i vagnen. Hon hade alltid tyckt att människor som var på väg in i tunnelbanan hade ett speciellt uttryck i ansiktet. Det var då hon såg honom. Det var i Tallkrogen han gick på tunnelbanan, den långa mannen med lockigt, ljusbrunt hår och blåa ögon. Hon lade märke till honom med en gång, han hade något stolt över sig med sina, enligt henne, gudomligt vackra drag. Han såg sig omkring efter en sittplats och deras ögon möttes. De tittade bara på varandra i en halv sekund, men för Irma var det som den underbaraste evighet. Hon hade svårt att andas.
Hon tittade efter honom när han gick och satte sig en bit bort och hon visste det. Det här var han. Han! Mannen i hennes liv. Det kan verka märkligt men hon bara? visste det. Hon kunde se dem och deras liv tillsammans utan att ens sluta ögonen.
Med blicken fortfarande fixerad vid hans vackra ansikte såg Irma hur de satt på en filt i gräset och bara tittade på varandra, så djupt förälskade att ingen någonsin sett något liknande. Hon såg hur de, leendes, gick omkring på ett fullproppat IKEA och höll varandra i hand, i färd med att planera sitt gemensamma hem. Hon kunde se dem båda i bröllopskläder, hon i vit klänning, han i vit kostym, hur han gav henne ringen och hur de sprang ut ur kyrkan till folkets jubel. Hon såg deras barn, deras kärleksbarn, växa upp och det var det vackraste barnet någon sett. Hon kunde se dem, hon och han, gråta, skratta, älska och slutligen åldras tillsammans. Hon såg dem bli de lyckligaste människorna i hela världen.
Hon var alldeles omtumlad av känslointryck när hon plötsligt såg att han reste sig. Utan att riktigt veta vad hon gjorde reste hon sig också, gick av tunnelbanan och följde efter honom uppför den mörkgrå trappan mot Södermalmstorg vid Slussen. Bilderna av deras perfekta liv fortsatte att snurra medan hon väntade på det perfekta ögonblicket att gå fram till honom, hon väntade på ögonblicket som skulle förändra deras liv.
Irma följde efter honom. Hon gick ungefär tre steg efter honom, genom spärrarna och biljetthallen och ut på det soliga torget. Frukt- och blomförsäljarna var i full gång med sina affärer och det var soldyrkande Stockholmare överallt men Irma kunde inte se dem. Hon såg bara Honom. Han satte sig på en av bänkarna med utsikt över Mälaren med Gondolen i förgrunden och hon satte sig på bänken bredvid, bara några meter ifrån honom. Han hade inte märkt att hon hade följt efter honom. Han verkade i själva verket inte ta någon notis om henne överhuvudtaget. Men det märkte inte Irma. Hon visste ju att det skulle bli de två. Deras blickar hade ju mötts på ett alldeles speciellt sätt.
Han tittade ut över torget och bort mot Mälaren. Hon tittade på honom. Hon kunde inte ta blicken från honom. Det var omöjligt. Hon visste att ögonblicket snart var här. Snart skulle hon gå fram till honom. Snart skulle han se henne och han skulle förstå det som hon redan hade förstått. Att de var ämnade för varann. Hon tog ett djupt andetag och utan att sluta titta på honom reste hon sig sakta. Det var konstigt, för trots att detta troligen var hennes livs viktigaste beslut hade hon ingen beslutsångest alls. Hon hade aldrig tidigare i sitt liv känt sig så beslutsam.
Då såg hon hur han också reste sig upp. Men inte åt hennes håll, och han tittade inte på henne. Han tittade på en kvinna som leende närmade sig honom. Hon hade mörkbrunt hår i page och stora, bruna ögon. Han log också och gick emot henne. Irma stod som fastfrusen. Kvinnan och mannen, möttes, kramade varandra och kysstes. Kysstes! Irma kände hur det snurrade till och hon satte sig ner på bänken igen. Som i en dröm, en ond dröm, en sådan där dröm man så snabbt som möjligt vill vakna ifrån, såg hon hur mannen och kvinnan hand i hand gick upp mot Götgatan och försvann i folkvimlet.
Hon visste inte hur länge hon satt kvar där på bänken. Hon hade förlorat tidsuppfattningen. Hon hade förlorat uppfattningen om det mesta. Hon bara satt helt stilla medan människor kom och gick och det enda hon visste att hon aldrig hade känt sig så sviken i hela sitt liv.
