Hej Mexico!

Det börjar på allvar närma sig premiär för slutproduktionen. Det är liksom the produktion, ett faktum som på senare tid har börjat stå mer och mer klart för mig. Det är skrämmande. Och rätt skönt.
Jag är stressad och nervös men eftersom dessa känslor mer eller mindre trycks tillbaka in i mitt undermedvetna tar de sig uttryck i frustration, aggression och mindre sammanbrott.
Jag tror inte teater är min grej, av flera anledningar. Denna tillstymmelse till insikt kommer sannolikt att resultera i en personlig kris om inte någon gång under våren så definitivt efter studenten. Det ska bli spännande!


Nervositet och stress utlöser de märkligaste av mekanismer hos människan, om jag själv inte var så inne i det skulle det vara intressant att gå i min klass just nu. Eller inte. Hahahihihoho o.s.v.!
Jag tror aldrig jag har känt ett så stort behov av att slå någon som under de senaste dagarna.



Puss

Jag är totalt lost, känslorna är avstängda. Dessutom en härlig förkylning. Livet leker!
Musslan är stängd, definitivt. Är helt och hållet oviss om vilken taktik jag bör anävnda för att få den att öppna sig igen och orkar egentligen inte bry mig. Fel! Rättning: Jag orkar inte... ta tag i det. Ta tag i mig, ta mig i kragen. Men det är klart som fan att jag bryr mig, vem vill leva livet som en stängd mussla liksom? Inte jag. Men jag har ingen energi och känner mig kall. Fysiskt kall eftersom det är samma temperatur ute som det var när Karl XII tågade mot Moskva och kall inuti av diverse mer eller mindre ointressanta anledningar. Känslokall. Nej, det är inte sant, men det börjar ta mig fan bli frostigt där inne. Där inne bland själen och sådant.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Inte lång tid kvar nu inte. PREMIÄR! Premiär på slutproduktion. Perimrä åp stlurpdoutkoin. Panik någon? Inte jag inte, haha! För mina känslor är ju avstängda alternativt sönderfrusna. Ibland har man ju tur! Tack vare musslan som är stängd så det kanske är lika bra att jag lämnar projekt "Öppna musslan" till det att produktionen helt och hållet är över.


------------------------------------

Strävar jag efter lycka? Vad är lycka?

---------------



Puss och hej!

Tiden går fort, det tror jag vi alla är medvetna om. Men att den går så inihelvete fort och samtidigt hinner med en så jävla massa upphör aldrig att fascinera mig. Så ja, mycket vatten har runnit under broarna och jag har inte uppdaterat bloggi. För cirkus två veckor sedan lovade jag K att jag skulle skriva ett litet inlägg men kvällen artade sig som den gjorde och dagen efter hade jag glömt bort det. Och tiden gick.

Life is like a box of chocolate - you never know what you're gonna get!
Just nu verkar min chokladask vara rätt så utplockad på de godaste bitarna, det är bara de där tråkiga och smaklösa bitarna som ingen riktigt vill ha som är kvar. Eller nej, fyfan vad deppigt, det går ju inte för sig att bli så melankolisk här inte. Pepp! (= uppmaning till mig själv att tänka positivt och vara på G.)

Apropå tiden, jag måste seriöst ha något fel i huvudet för jag kan inte komma i tid. Det handlar inte om grova förseningar, som regel endast fem till tio minuter, men ändå. Fett irriterande. Jag skulle inte vilja vara kompis med mig. Men det var skönt att K blev arg på mig igår för att jag var sen. Det är så sällan någon blir det, de bara säger att det är lugnt och okej och så vidare men det är tamigfan inte okej! Jag suger helt enkelt. I det avseendet alltså. Mucklans monstermoster borde komma och ta mig.

Skrivövning. Jag skriver onekligen för sällan. Min språkutveckling har avstannat alternativt börjat gå bakåt, vet inte riktigt vilket ännu. Det är synd, mest för att jag verkligen tycker att det är roligt att skriva, jag tycker att språk är intressant och kan bli rent lycklig av en smart formulering. Så därför övar jag mig lite på att skriva, det är det det handlar om, någon annan anledning att uppdatera den här bloggen finns inte.
Parantes. Apropå språk. Jag är verkligen en språknörd /-tönt. På riktigt. Detta insåg jag när jag och Mo i minst en halvtimme pratade om hur mycket roligare det är med ord i bestämd form än i obestämd. Exempelvis är muttan mycket roligare än mutta, och det går dessutom att formulera sig mycket spexigare om man använder sig av bestämd form. Men det är kanske fint på sitt sätt det med. Att vara en språktönt alltså. Slut på parantes.

I min lägenhet som egentligen inte är min lägenhet eftersom det är mina föräldrars lägenhet har hela dagen pågått en febril aktivitet. Vaknade, minns inte vilken tid det var, av att någon tyckte att det var skoj att dammsuga precis utanför min dörr. Själv tyckte jag att det var mindre skoj. Det är tydligen någon slags fetz på gång. Anledningen: min pappas spelgrupp (som för övrigt ägnar sig åt något så märkligt och spec men ändå på något sätt lite fint som att spela medeltidsmusik) har 30-årsjubileum. Jag stannar hemma för att det kommer att bjudas på champagne (läs: mousserande vin) och olika viner. Kära KP! Är jag alkoholist?

Förhoppningsvis kommer denna kväll arta sig lite mer party än det ser ut nu. Jag känner mig rastlös och frustrerad på många olika plan. döden. REVOLT!

På återseende. Tror jag.

Puss