Hej Mexico!

Jag har en ny obsession. Objektet för min obsession heter Led Zeppelin och måste vara ett av världens bästa band genom tiderna. Det finns ingen annan musik som kan göra mig så på G som Led Zeppelins. Den fyller mig med känslor, den får mig att vilja springa, hoppa, sjunga, dansa, den berör, den får mig att rysa, den gör mig lycklig!
Jag kan inte sluta fascineras över att ett band kan vara så sjukt jävla fantastiskt!

Fika på Café Edenborg med två av de mest fantastiska kvinnorna i hela världen gjorde livet ganska så mycket bättre idag! Café Edenborg är helt klart mysigaste fiket, dessutom kan man köpa kokta ägg där. Och spana på en viss vacker författare som sitter och skriver på sin laptop.

Vissa dagar är jag helt enkelt väldigt glad över att jag inte åker hem jättefort med en gång efter sista lektionen.

Hey Jude, don't make it bad
Take a sad song and make it better
Remember to let her into your heart
Then you can start to make it better


Jag måste, men jag vet inte hur. Och jag tror inte riktigt att det är någon idé.
Jag känner mig lite misslyckad.

Jag hade glömt hur trött man blir av att gå i skolan, hur hela kroppen är helt slut när man kommer hem. Jag glömmer alltid sådant över loven. Det är inte så att jag får för mig att det är lugnt och skönt att gå i skolan, men jag blir alltid lika förvånad när jag kommer tillbaka och den enorma tröttheten återigen får grepp om en.



Jag obsessar, och det är faktiskt inte så kul. Jag förmår mig liksom inte att göra det kul.
Jag har en tendens att ta saker på väldigt stort allvar, det är kanske där problemet ligger. Det låter rimligt.
Det där är faktiskt väldigt intressant insåg jag precis, för samtidigt som jag tar vissa saker på ohälsosamt stort allvar kan jag ofta skratta åt de mest seriösa händelser och uttalanden. Vilket inte är särskilt lyckat, då man framstår som antingen korkad, elak eller överlägsen, eller alltihop på samma gång. Och det är ju inte meningen.




Jag har för många tankar i huvudet, jag hinner knappt tänka en halv tanke så är det en annan där och tar min uppmärksamhet. Det är fanimej tröttsamt.

Jag var på bio med Kat och Emmet igår och såg den här sköna rullen. Jag tyckte väldigt mycket om den, tyvärr verkade ingen av mina medbiobesökare tilltalas särskilt av den Wes Andersonska tragikomiken som jag själv älskar. 
Fotot var otroligt fint, liksom skådespelarnas insatser. Brody, Wilson och Schwartzman har alla tre ett fantastiskt minspel där de minsta skiftningar säger allt. Dock tyckte jag att den mot slutet blev lite lång, det fanns lite för många ställen som först kändes som väldigt tydliga avslut, men som inte var det.

Nu tänker jag inte skriva någon lång recension av den här filmen, risken är för stor att jag trasslar in mig i pretentiösa resonemang och överdrivet avancerade formuleringar. så vi stoppar här.
Tack och hej!

Inatt skrev jag ett brev till min brevvän för första gången på ett år. Hennes senaste brev fick jag i juni, så det har alltså tagit mig mer än ett halvår att svara. Det känns inte riktigt okej att jag är så fruktansvärt dålig på att ta tag i vissa saker.
Å andra sidan kanske jag inte riktigt har haft ett behov av att skriva till henne på sistone. Inte på samma sätt som när vi började brevväxla i alla fall. Då var jag en deppig, frustrerad 14-åring och tyckte att mina vänner inte förstod mig (någon annan som känner igen det där? Jag har hört ryktas om att det inte är en helt ovanlig 14-årskänsla...) och att skriva till någon i en annan del av landet som kände på ungefär samma deppiga, frustrerade sätt kändes skönt.
Men på ett eller annat vis har jag en känsla av att vi egentligen inte delar så mycket nu, varken intressen, musiksmak, psykiskt tillstånd eller sätt att se på saker och ting. Har vi, som man säger, "vuxit ifrån varandra", eller försöker jag bara ursäkta min usla förmåga att svara på brev inom en rimlig tid?

---

Jag drömmer så sjuka saker nuförtiden. Mina drömmar har de senaste nätterna gått ut på att jag skulle sätta upp den barnteaterföreställning vi tidigare arbetade med på Estetisk Orientering på Stadsteaterns stora scen utan att ha fått veta det innan, att jag kom hem till Kat som hade renoverat färdigt lägenheten och möttes av en massa mönstrade tyger på väggarna och små julgranar här och där, att jag skulle spärras in på någon form av vårdanstalt och därför jagades av vårdare när jag plötligt träffade Karre Bogge från klassen som satt och rökte bakom min vedbod, att jag träffade mitt span och blev alldeles rädd eftersom han var så fruktansvärt ful. För att bara nämna några av de upplevelser jag har haft nattetid under jullovet.