Hej Mexico!

Här är en lista över 9 saker som inte är okej.

Det är inte okej att:
1. Gå ut från en teaterföreställning mitt i en akt. Det är så jävla respektlöst! Tycker man nu att det är så fruktansvärt dåligt får man väl gå i pausen.
2. Medvetet ignorera någon som hälsar på en.
3. Påpeka något negativt om en annan människas utseende, exempelvis "Vad sliten du ser ut", "Har du gått upp i vikt?", "Vilken stor rumpa du har fått" etc.
4. Ha sex offentligt, exempelvis i ett klassrum med resten av klassen närvarande.
5. Tycka att en pjäs är bra och borde sättas upp bara för att man kan se sig själv i huvudrollen.
6. Berätta för någon man inte känner hur fantastiskt jättebra man är.
7. Tvinga någon man träffar för första gången att hälsa med vänster hand bara för att man håller något i högerhanden.
8. Spy någon man hånglar med i munnen. Det kan fan inte bli äckligare!
9. Skriva listor på saker som inte är okej.

Jag har skrivit färdigt min book report på The Catcher in the Rye och det känns så extremt fruktansvärt inihelvete fantastiskt att jag slipper den nu!



(Som sagt, mitt liv består av uteslutande av skola. Tragiskt.)

Fan/Gud/Jisses/Himmel och pannkaka/Jävlar/Shit/Men oj! vad den här bloggen handlar om att jag tycker synd om mig själv för att jag har så mycket att plugga till. Det visar visserligen på att det som jag länge har misstänkt stämmer, nämligen att mitt liv till 90% består av händelser som är relaterade till skolan, men det är ju ganska så onajs, för att använda ett av dessa lustiga uttryck jag brukar sprida omkring.
Det vore nämligen lite mer najs om mitt liv bestod mer av socialt umgänge och kreativt skapande. Men det kan man ju fortsätta drömma om.

I vilket fall växlar jag mellan att få panik över allt plugg som på något sätt måste hinnas med och att förespråka den välkända tesen (är det en tes? Det vete fan, men det låter ju ganska bra att säga "tes". Liksom lite avancerat sådär.) "Det löser sig!". Och det kommer det väl också göra, på ett eller annat vis, men risken är stor att det kommer att innebära utbränning och förtidspension vid 17 års ålder. (Ja, det där var lite dramatiskt men vad i helvete skulle livet vara om man inte dramatiserade lite?)


Dessutom får jag lite lätt panik av att växthuseffekten/den globala uppvärmningen inte tas på tillräckligt stort allvar! Kan folk (bästa generaliseringen) inte se det jävla sambandet mellan det sätt vi lever på (med överkonsumtion, bilkörning, flyg o.s.v. o.s.v.) och översvämningar, torka, brist på snö o.s.v. o.s.v.?!? Jag tror att jag ska bli galen ju mer jag tänker på det!
Så därför måste jag sluta tänka på det just nu och fortsätta med min book report på "The Catcher in the Rye". Det går inte att plugga om man har blivit galen. Så det får jag bli senare.


Ögongodis i datasalen idag. Me like!



So my fantasy
becomes reality
and I must be what I must be
and face tomorrow

Alldeles nyss hade jag värsta blogginlägget i huvudet men nu minns jag inte ens vad det handlade om. Jag vet inte vad jag vill skriva om, eller vad jag vill överhuvudtaget. Det gamla vanliga, med andra ord.

Tonåren är verkligen en spännande period, speciellt gymnasietiden. Halleluja!


Motivationen och (främst) ambitionen är DÖD. Jobbigt, gumman!

Jag har varit korkad igen. Jag har slösat bort en massa tid som borde ha använts till plugg på att titta på ett halvår gamla bilder på bilddagboken. Det är visserligen kul, men inte riktigt okej. Kul för att jag (återigen) inser hur mycket man förändras på bara några månader och o-okej för att detta i princip praktiken är mitt sista tillfälle att plugga till mitt filosofiprov. Dumt dumt dumt dumt dumt dutm tudm mutd mutta!


Jag kan inte koncentrera mig på något, jag är dum i huvudet.



Varför läser man matte b?
1. För att man ska läsa matte c.
X. För att man ska öva upp sitt logiska tänkande.
2. För att matte b ingår i det gymnaiseprogram man går och man måste ha ett betyg i matte b för att kunna söka eftergymnasiala utbildningar som man inte ens vet om man vill gå.




Nu räcker det. Pussigull och sov gott!

eller något annat pretantiöst.


Jag har haft en fin kväll med fina vänner som får mig att orka. Om det inte vore för dessa fina vänner och dessa fina (om än smått ångestfyllda) kvällarna vore det ingen mening överhuvudtaget. Kan låta överdramatiskt och pretentiöst och det är precis vad det är också. Men dessutom är det sant.

Idag fick jag en av de finaste komplimanger jag har fått någonsin. Visserligen inte direkt från någon, utan det berättades i andra hand, men jag blev ändå fantastiskt smickrad. Och sådant kan ju uppenbarligen också göra tillvaron lite mer okej.


Sedan finns det mycket som är mindre okej för en bortskämd, gnällig I-landsbrud som jag.



Tiden bara går, timmarna, dagarna, veckorna, jag förstår inte vad som händer. Jag hänger inte med, jag vet inte hur man (jag) ska göra för att hänga med, hinna med.  
Om man tar sig en snabb titt i min kalender ser det ut som om mitt liv är extremt händelserikt. Om man tar sig en långsammare och mer nogrann titt inser man att det inte stämmer, för det enda som står i min kalender är VAD JAG HAR FÖR LÄXOR OCH PROV OCH NÄR JAG MÅSTE PLUGGA TILL SKITEN.
Jag kan inte bestämma mig för om det är tragiskt eller bara normalt. Eller till och med både och, två flugor i en smäll så att säga.

Tiden går och här står jag och försöker göra en djupgående analys av "Juloratoriet" på Stadsteatern samtidigt som jag ska läsa "The Catcher in the Rye", plugga matte, försöka förstå vad som förväntas av mig på kommande filosofiprov, göra en djupgående analys av "Äcklet", skriva en fördjupning om hälsa för att inte bara få G i gympa samtidigt som jag borde försöka... vad heter det... typ, leva..? 


Det saknas något. Bland annat.