Igår kväll konverserade jag med Emms via telefon. Vi avhandlade många olika ämnen som jag inte behöver gå in närmare på nu (dels för att jag inte minns allt vi pratade om, dels för att det är förbannat ointressant) men en sak som kom till min kännedom var att Emms var av den åsikten att det var för länge sedan jag uppdaterade min blogg.
Detta är orsaken:
Jag har målat.

För att förklara lite närmare: Jag fick ju inget sommarjobb, jag vågade aldrig ringa tillbaks till remtanten, så lösningen blev att mina föräldrar tog på sig rollen som arbetsgivare. De hade inget som helst emot detta då de var i stort behov av att få bokhyllorna i vardagsrummet urplockade, nedmonterade, vitmålade, uppmonterade vid en annan vägg och fyllda igen.
Jag tog med glädje på mig uppdraget. Främst för att jag var (och är) i behov av pengar och mina päron bestämde sig för att ge mig ganska så skäligt betalt.

Så de senaste dagarna har jag tillbringat i målarångor. Vardagsrumsgolvet är täckt med målarpapp och hylldelarna ligger utspridda. När jag känner för det (mina arbetstider är tämligen flexibla) drar jag på mig mina färgkladdiga långkalsonger, t-shirt och skjorta, tar fram färg och penslar och utför lite traditionellt hantverksyrke. Och känner mig som Ernst. Eller Matin Timell. När han är programledare för Äntligen Hemma alltså, inte när han leder Småstjärnorna.Fast det gör han väl i och för sig inte längre. I vilket fall känner jag mig mest som Ernst när jag målar våra bokhyllor. Förra sommaren, när jag monterade och målade den lilla byrå som nu står på mitt rum, kände jag mig mer som Martin Timell. Men det hör inte hit.
Det som hör hit, och sålunda är relevant just nu, är att jag målar hyllor och känner mig som Ernst, och därför inte har haft tid att uppdatera bloggen. Jag vet att det är en dåligt ursäkt, men det är den ända ursäkt jag har.

Mi är på Peace and Love och jag är bitter.
Dessutom är jag det fulaste och äckligaste jag har varit på länge. Det gör mig mer bitter.

Igår träffade jag Anna. Hon är fin!
Imorgon vill jag träffa brudarna. De är fina!
 Dessutom ska jag träffa Mi. Hon är också fin!

Solurticaria - nässelutslag av sol

Solurticaria är en ovanlig åkomma, där solens ultravioletta strålning framkallar nässelutslag.

Utslagen kommer inom några minuter efter solning, kliar intensivt och försvinner inom någon eller några timmar. En person som har solurticaria och ändå fortsätter att sola kan riskera att bli allmänt dålig och reagera med en anafylaktisk chock, en mycket allvarlig form av allergisk reaktion som kräver snabb och speciell behandling.

Den vanligaste behandlingen vid solurticaria är att ta antihistamintabletter. I andra hand kan härdning rekommenderas (se under soleksem).

Ovanstående text är hämtad från Karolinska Universitetssjukhusets webbplats. På detta vis informerar de om vad sjukdomen jag lider av innebär. Solurticaria. Aka solurtis.
Ungefär såhär mycket vet jag om solurtis. Utöver det som står här besitter jag endast den ytterligare fakta i ämnet att solurtis faktiskt kan gå över. Det är det jag hoppas på.
Jag hatar solurtis. Men eftersom jag inte alltid reagerar med att bli röd och knottrig när jag vistas i solen så är det ju inte så farligt. Och när jag jämför med alla andra sjukdomar, åkommor och allergier man kan ha ouren att råka ut för så känns ju solurtis ganska... lamt.
Så jag brukar väl växla mellan att inte bry mig särskilt mycket och gnälla som fan. Växla mellan total nonchalans inför mitt öde och självömkan.
En sak är i vart fall säker; jag håller inte med en nära vän till en klasskompis till mig. Denne vän sa nämligen att han gärna skulle lida av denna ovanliga åkomma eftersom man då är lite som en vampyr (för er som inte vet det tål inte vampyrer solljus). För att fatta mig kort; detta var något av det töntigaste jag har hört.

Solurtis suger.  

Ditt namn: Eftersom mitt mål här i livet är att vara så mystisk som möjligt så kan jag inte avslöja det.

Idag när jag kom hem från Emms runt klockan sju så tittade jag (rent rutinmässigt) ifall det kanske, mot alla odds, fanns någon post till mig. Det gjorde det.
Bland räkningar och diverse tråkiga tidskrifter min mor prenumererar på hittade jag ett klargrönt kuvert addreserat till mig. Med ett brev i. Brevet var från min brevvän Simone som jag inte har haft någon kontakt med på ungefär fem månader. Jag blev förvånad. Och väldigt, väldigt glad. Jag trodde att vi inte skulle höras av mer, att hon kanske inte hade tid, eller lust, att skriva till mig längre. Men lyckligtvis hade jag fel.
Glada överraskningar är nice. Man blir helt enkelt glad!

För ca en timme fick jag reda på något mycket märkligt.
En av mina barndomsvänner, som är född 1989, ska bli pappa. Pappa! Förälder!
Jag kan liksom inte riktigt fatta det. Han är ju ett barn själv, han har inte ens fyllt 18! Det hela känns mycket... abstrakt.
Jag är medveten om att min starka reaktion kan vara överdriven och bara bygga på fördomar, det kan mycket väl vara så att det hela går jättebra, att både min kompis och hans flickvän visar sig vara ypperliga föräldrar och barnet i fråga växer upp till en lycklig människa. Det mycket väl gå bra.
Men jag känner mig väldigt skeptisk. Om inte annat för hans, min kompis, skull. Det är som att hans... ungdom tas ifrån honom. Jättesnabbt. Alldeles för snabbt för vad jag tycker är nyttigt.
Frågan jag ställer mig är helt enkelt följande: Vad händer med hans liv? Allt det jag tror att man vill göra innan man... stadgar sig, eller hur man nu ska uttrycka sig, försvåras nämnvärt av ett litet barn.
Jag har bilden av att man, när man har gått ut gymnasiet, vill leva lite vind för våg. Inte planera allt för mycket, göra lite vad som faller en in. För att det i princip är den chansen man får i livet att leva så. Det går inte om man är nybliven förälder. Att ha ett barn kräver en massa tid, energi och uppoffringar. Så är det bara.
Men som sagt, jag kanske överreagerar, det kanske går bra. Men jag känner mig skeptisk.

Jag insåg plötsligt att bitterfittan ska dö och också att hon (tack och lov!) håller på att dö. Jag vet att det kan tyckas ha gått lite väl fort men i och med det förra inlägget fick jag liksom perspektiv. Perspektiv... perspektiv är bra! Perspektiv makes the bitterfitta pass away.

Snart är det sommar, vilket med andra ord innebär glada dagar och tjofadderittan tjuttiflux med mera. Allt kommer att bli bäst.

Nu ska jag äta min äckliga lasagne som jag har värmt i micron och njuta av bitterfittans dödskramper.

Puss och kärlek till alla fina gull!

Jag känner mig bitter. Över det mesta. Av egentligen ingen jävla anledning alls.
Jag känner mig dräggig, äcklig och ful. Det är så töntigt. Jag borde inte bry mig, man ska inte bry sig om sådant. Men det är väl klart att man gör det. Som om en enda människa skiter fullständigt i hur hon/han ser ut.

Jag känner mig fel. Och dum. Jag tänker på min s.k. sociala kompetens och inser att jag aldrig någonsin kan säga rätt saker till andra människor. Det blir bara fel. Jag vet att jag gör fel men inte vad det är jag gör för fel. Och ju mer jag försöker förstå vad jag gör för fel, desto mer fel blir det.

Ja, jag inser hur patetiskt självömkande jag är. Jag vet inte ens varför jag skriver den här skiten.

Jag är alldeles för styrd av småsaker. Jag tar åt mig för mycket. Av konstiga, små, obetydliga saker som jag inte borde lägga så stor vikt vid. För det bara förstör för mig själv. Så dumt.

Fy fan, jag är så pubertal att det blir pinsamt. Men förhoppningsvis kan jag tillskriva det min ålder.
Jag ska sluta tycka synd om mig själv. Det leder förihelvete ingen vart överhuvudtaget. Så onödigt.
Jag vet inte vad jag vill. Jo, det vet jag. Eller nej. Fan.

Jag borde... jag borde ändra mitt beteende. Typ. Eller något. Till att börja med kan jag ju skita i att lägga upp en massa gnäll på bloggen. Men å andra sidan ska man väl vara sanningsenlig och detta är, just nu, i skrivande stund, sanningen. Tror jag. fast jag vet inte.

Jag vet inte.

Jag vet faktiskt inte ens om jag verkligen tycker speciellt synd om mig själv. Jag vill väl bara beskriva mitt... tillstånd just nu. I denna stund.

Jag känner mig otillräcklig. Hur gör man för att räcka till?

Hur gör man för att inte reflektera och analysera så förbannat mycket och bara vara istället? Det är det som är mitt problem. Jag analyserar och kommer alltid fram till samma sak. Att jag gör fel. Att jag är fel.
Men det är ju därför jag gör fel, för att jag analyserar för mycket. Jag tror att om man bara är så blir det inte fel. Egentligen blir det ju inte fel förrän man börjar tänka på att det var fel.

Mattias sa idag att om man mår dåligt eller är ledsen eller dylikt så hjälper det att låtsasskratta. Då frigörs nämligen en massa endorfiner och andra lyckobringande ämnen och man mår således bättre. Jag har för mig att jag också har hört det.

Alltså: Ett gott skratt förlänger livet och bitterfittan is gonna die young.
Skål på det!