--
Jag har kommit fram till att jag just nu måste försöka tro på detta:
Det som inte dödar, det härdar.
och
Hellre ångra något man gjort än ångra något man inte gjort.
Det gör det i varje fall lite lättare att se tillbaks på den gångna helgen...
Telefonsamtal
Jag fick nyss ett rätt märkligt samtal från en herr A. Han var med mr F på Baba ville att jag skulle komma dit för jag är skön. Vet inte riktigt hur jag ska ta det med tanke på att A först inte märkte att jag svarade och herrarnas samtal under den korta stunden gick ut på att konstatera att jag "är så jävla rolig när jag är ute [full? min anm.]" och inte alls "sur och negativ" som jag är annars. Det jag tänker är följande:
1. Herr A har nog faktiskt rätt. Jag är mycket roligare när jag är full. Jag är rätt sur och negativ annars. I alla fall i skolan. Det känns lite sorgligt.
2. Det är märkligt att han ringer, för även om vi springer på varandra då och då i Stockholmsnatten så connectar vi inte särskilt bra. Jag har t.o.m. varit riktigt otrevlig mot honom ett antal gånger av olika anledningar.
3. Kanske borde jag, för allmänhetens bästa, satsa på att vara konstant full..?
Lvt. ie. Livet. Antar jag.
Fnizz.
Revolution
Nu är det väl revolution på gång? sjöng bob hund och det var flera år sedan men inte fan har det blivit någon revolution. Blivit. Blivit revolution. Kanske är det där problemet ligger, jag och många andra i min generation förväntar oss att det bara ska bli, utan att vi ska behöva göra något. För det verkar ju så jobbigt, palla! helt enkelt. Och så är man cynisk och hur många revolutioner startas av cyniker? Inte många skulle jag tro.
För någonstans måste man väl ändå ha lite hopp om man ska kunna göra revolution? En gnutta hopp om att förändring är möjlig, en liten snutt hopp om att det är en idé att göra något, att man kan påverka. Eller så behöver man inget hopp, bara en enorm frustration och ilska. Men man måste i alla fall ha en vilja.
Vi som är unga idag, det är i våra händer det ligger. Eller? Min cyniska sida säger mig att det inte ligger ett skit i mina händer, att allt ändå kommer att gå åt helvete men om jag skulle ta och skita i mig själv ett tag? Om jag gör det så kan jag ändå konstatera att det ligger i de ungas händer att göra revolution. Så har det alltid varit och det är inget konstigt med det. De gamla är alldeles för stagnerade och indoktrinerade och trötta och körda helt enkelt. Så det är de unga, de unga som måste göra det.
Men alltså, dagens ungdom. Vad vill de? Enligt en artikel och undersökning i Metro vill dagens unga helst av allt bilda familj och bo i radhus och säkert helst med någon jävla hund och dagens unga kvinnor vill (när jag läste detta höll jag på att spy) hemskt gärna leva upp till en traditionell kvinnoroll. Vafan?!? Jag betvivlar starkt att en generation med de, enligt mig sjukligt sorgliga, värderingarna kommer att starta en revolution. För helst av allt vill man ju ha det bekvämt i sitt radhus och revolution, förändring, alltså palla!
Nej, ingen revolution är på gång här inte. Vi har stagnerat i förtid.
---
Jag brukar vanligtvis inte läsa bloggar som skrivs av folk jag inte känner eftersom det oftast är sjukt ointressant men för några minuter sedan råkade jag klicka mig fram till en blogg där en kvinna på 18 bast dokumenterar sitt liv som TREBARNSMAMMA. Jag fick panik. Tanken på att begränsa sitt liv så ultimat som jag tycker att det verkar som att man gör när man skaffar barn och tanken på att göra det när ens liv knappt har börjat, när man är fucking 17 som den här bruden var när hon fick sitt första barn... jag klarar fan inte av det! Förlovad och tre ungar när man är 18, jag kan faktiskt inte smälta det. Jag brukar vara ganska förstående (åtminstone upplever jag mig själv så men det beöver ju i och för sig inte betyda någonting) men det här kan jag verkligen inte fatta.
Panikkänslorna börjar lägga sig i alla fall. Nu måste jag fortsätta med mitt tal. Fyfan.
Söndag kväll
Jag tror fan att jag blir galen! Jag kan inte koncentrera mig över huvud taget, på drygt två timmar har jag inte lyckats få ihop en enda mening till mitt satansjävlaskitkuktal. Jävla svenska b-helvete! Jag orkar inte! Jag känner mig så sjukt rastlös men jag klarar uppenbarligen inte av att samla ihop energin och använda den till något vettigt, istället bara kryper det i hela kroppen men samtidigt vill jag ju sova för min stackars bakiskropp känns inte på topp alls. Det är liksom lite jobbigt att andas och jag mår illa. Och gnäller gör jag också. JAG MÅSTE KONCENTRERA MIG! Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte hur jag ska känna, ska jag vara glad, tycka att det är jobbigt, vilket jag i och för sig tycker i alla fall lite grann, ska jag få ångest? Jag känner mig jävligt illa till mods, liksom nervös fast jag inte har något att vara nervös för. Jag hatar den känslan! Jag förstår mig inte på mitt eget beteende som vanligt och förlåt för att jag var så märklig och jag fattar om du tycker att jag är jättekonstig! Men det spelar inte någon roll egentligen för jag tror ändå inte att jag vill att det ska leda till något fast fel! för jag vet ju inte vad jag vill. Det är det som är problemet och det är ju inte så att jag koncentrerar mig mer på mitt tal när jag sitter här och spyr ut mina förvirrade ostrukturerade känslor som ingen kan vara intresserad av att läsa om. Men det spelar ju faktiskt inte heller någon roll. Vad spelar roll egentligen? Stopp! Jag har ingen lust att trassla in mig i några sådana resonemang nu, jag är tillräckligt intrasslad som det är, tack!
Det är fascinerande hur jag förstorar upp allting som händer i mitt liv till dessa otroliga dimensioner. Vad ska det vara bra för liksom?
Hoppas att alla jag känner har en fin och inte alltför ångestfylld söndagkväll! Puss och mycket kärlek!
I efterskott
Följande blogginlägg försökte jag utan framgång att publicera den 10:e februari. Jag har inte läst igenom det igen men jag vet att jag kämpade som fan med att lägga upp det:
Reflektion:
I samband med ett seminarium om T S Eliot idag sades det att Eliot, med andra modernister, ville "skapa något meningslöst som var vackert" (jag tror att det var så det formulerades men är inte helt säker). Meningslöst och vackert alltså. Frågan jag ställde mig: Är skönhet meningslöst? Är det egentligen möjligt att skapa något som samtidigt är vackert och meningslöst? Får det inte ändå någon form av mening då? Skönhet tycker jag kan vara lätt att förknippa med ytlighet och ytlighet kan kanske tyckas utan djupare mening men jag upplever ändå att skönhet är något som påverkar och berör och det som påverkar och berör är för mig meningsfullt i allra högsta grad. För om inte det som berör en påverkar en fyller en med någon slags känsla etc. är meningsfullt, vad är då meningsfullt? Vad är då mening?
Det jag kom fram till var att om T S Eliot nu skapade något vackert, vilket jag tyvär inte har tillräcklig förkunskap för att egentligen uttala mig om, så nog fanns det en mening med det.
