Hej Mexico!

Ett jobb måste alla ha. Det vill säga alla som inte vunnit på lotto, har fått ett fett arv, har rika och generösa föräldrar/andra släktingar eller helt enkelt tycker att det är alla tiders att bo på gatan och inte ha någon mat.
Ett jobb måste man ha, för annars får man inga pengar (om man inte studerar för då kan man ta studielån, eller går i gymnasiet för då får man studiebidrag). Och har man inte pengar har man bland annat svårigheter med att

- gå och fika

- åka taxi

- gå på bio/teater/dans/opera

- köpa fina pennor att rita med

- lämna in sin kamera på reparation

- hyra film

- köpa vinylskivor

- mata sin katt

- hantera sin ekonomiska ångest.

Jag måste också ha ett jobb, ett sommarjobb. För nu är jag snart 18 och då är det dags att komma ut på arbetsmarknaden o.v.s. (Citat min mor) Och detta ger mig panik med jämna mellanrum (mellan paniken har jag bara en diffus orolighetskänsla i magtrakten). Försöker jag verkligen skaffa mig ett jobb, försöker jag tillräckligt? Tveksamt. Så varför ser jag inte till att försöka mera, kämpa hårdare så slipper jag paniken (och får förhoppningsvis också ett arbete)? Ingen aning.

Alltså: panik och inga vinylskivor, så ser min framtid ut.

En pärlplatta föreställande en snigel på skateboard som någon satt fast på en husvägg hör till saker som gör mig glad, nästan lycklig!
Det är bara synd att "glädje" är ett så fult och konstigt ord, det tar ner det hela på något sätt. Jag kan inte beskriva fenomenet snigel-på-skateboard-pärlplatta på husvägg som bara "glädje", i substantiv, trots att det är precis vad detta är för mig, jag kan inte säga att det är "glädje" för det låter så fantastiskt nedrans fult.

Kära KP! Är jag en språktönt/-nörd?
/ hej_mexico_90