My little town.
I förrgår kväll när jag cyklade hem från tunnelbanan såg jag den kille jag var förälskad i från tvåan till fyran. Olyckligt, hopplöst förälskad. I hela tre år, innan det gick över någon gång i femman. Det har gått ett antal år sedan det begav sig, men det känns ändå på ett speciellt sätt när jag ser honom.
Jag har knappt sagt ett ord till pojken/mannen ifråga på fyra år, fastän vi gick i samma skola i sammanlagt nio år. Jag känner honom alltså överhuvudtaget inte, och har egentligen aldrig gjort det heller. Vi var väl bekanta, som man säger, under mellanstadiet men då jag var töntig och han var cool så var vi aldrig kompisar. Och han besvarade naturligtvis aldrig min kärlek, om man nu kan kalla det så när en åtta- nio- eller tioåring har känslor för någon.
Eftersom jag och min mellanstadieförälskelse bor bara några hundra meter från varandra så ser jag honom lite då och då. Ibland sitter vi på samma buss, ibland på samma tunnelbana. Ibland cyklar jag om honom och ibland ser jag honom på håll där han går med någon kompis. Och det känns alltid lite konstigt.
Men trots att jag ser honom tämligen ofta så var det inte förrän i förrgår kväll jag insåg att jag betraktar honom precis som den han var i mellan- och högstadiet. Det har inte slagit mig att han kanske har utvecklats sedan dess. Och har han inte utvecklats så har han i alla fall förändrats. Jag är absolut inte samma person som jag var då. Ingen som jag känner är samma person nu som de var då. Rent logiskt borde alltså han också vara en annan nu än då.
När jag ser den människa jag var förälskad i under dessa tre år brukar jag tänka på hur patetisk han är. Utan att inse att jag inte har en aning om vem den här personen är nu.
Kväll.
Jag är trött trött trött
Vill sova
Somna in
Slumra sött
Drömma fint
För att sedan
vakna utvilad och lycklig
Det finns de som är så fina, så fina, så fina
att inga ord kan beskriva.
Allraminst mina egna ord
Men jag vill att ni ska veta
Ni måste veta!
Jagvillattniskavetaattjagälskarälskarälskarer!
Onsdag
Inga lektioner idag. Det känns bra, även om det innebär en massa plugg hemma.
Jag har nu två idéer till novellen vi ska ha skrivit till om en vecka. Ingen av idéerna är särskilt bra, men jag har inget annat val än att börja skriva nu.
En bra grej: Igår gick jag till det närliggande biblioteket för att se om jag möjligvis hade turen att hitta någon information som skulle kunna vara användbar till min Kulturhistorieessä om Virginia Woolf. Jag hade tur. Jag hittade två biografier över författarinnans liv (varav en var ganska ordentligt omfattande) samt en bok med ett urval av de 4000 privata brev som hon skrev. Det kändes lite fantastiskt faktiskt. Det verkar som att min idé om att skriva om Virginia Woolfs förhållande till kollegan, vännen och (under några år) älskarinnan Vita Sackville-West faktiskt kan vara genomförbar.
I förrgår var jag hemma hos Mi. Vi hade inte träffats på ett tag och det var underbart att få prata med henne! Vi åt rostat bröd och drack te. Det var helt enkelt mys.
Produktionsvecka 2007
Här är ett kollage från produktionsveckan (som inföll vecka 12) så att jag kan vara lite nostalgisk nu när allt är över. Bilderna är från dag ett, då vi sysslade med scenbygge och liknande.
För intresserade kan jag meddela att föreställningarna gick nästintill strålande. Tror jag.
Puss.
Tack Emma!
Kärlek till Emma som kom på det fantastiskt spexiga och fina namnet hejmexico.
Emma är en äkta mexikan!
Emma säger "Tjaa!"
Hej Mexico!
Hejhej fin tjej, grattis till mig för jag har gjort som alla andra och skapat en blogg!
Livet leker, så att säga. Jag är helt enkelt en lycklig människa! Allt tack vare min nya blogg.
Hej Argentina, Hej Peru, Hej Brasilien, Hej Mexico!
