Hej Mexico!

Ibland mår man dåligt. För det mesta mår man sådär/okej/typbrafastmaninteriktigtharkäntefter. Och ibland, ibland mår man sådär helt fantastiskt jättebra.
Ungefär så har jag mått den här helgen. Mitt "genomsnittsmående" har varit helt fantastiskt jättebra!

Som brukligt började helgen i fredags.
Jag och Mi gjorde jag och Mi gjorde en paj med bl.a. fetaost, soltorkade tomater och broccoli. Runt klockan åtta - halv nio kom Emms och Ka (Kat var också inbjuden men var tyvärr upptagen på annat håll) och tillsammans åt vi alla fyra den (om jag får säga det själv) mest välsmakande pajen ever made. Tack Mi, jag hade aldrig kunnat göra en så god paj utan dig!
Efter paj, prat, skratt, glass, kaffe och rökpaus på balkongen med de tre fina damerna jag hade äran att ha som gäster tittade vi på Napoleon Dymamite. Den är helt enkelt en underbar film. En film som alla med någorlunda självrespekt bör måste se. Vi skrattade. Så in i helvete.
Kvällen fortskred med mer kaffe, te, rökpaus, prat, kaffe, skratt, prat och så vidare. Det var MYS. Allt var mys.

När sommarnatten snart skulle övergå i sommarmorgon och spindlarna utanför fönstret var på G gick Mi hem och Emms, Ka och jag tog plats i bäddsoffan. Sedan sov i alla fall jag mycket gott till det att morgonen blivit dag.
Ka hade inte (som jag och Emms misstänkte) smitit iväg, utan hade bara, p.g.a. värmen, lånat min säng istället och de tre (ganska sunkiga) vännerna komponerade och satte sig och åt en sagolik frukost/brunch med rostat bröd, yoghurt, gröt, pålägg och kaffe med skummad mjölk. Mmm.

Det är svårt att förklara vad det egentligen var som var så fantastiskt med lördagen som nu följde. Säkert är i alla fall att både Ka och Emms blev klar i min föräldra- och syskonfria lägenhet.

Vi lyssnade på min Absolute Sixties-skiva och dansade och sjöng med Beach Boys, Johnny Burnette, Little Eva, Percy Sledge med flera. Emms kom på att vi skulle rensa ur min garderob. Så det gjorde vi.
Och medan Ka satt och letade perfekta låtcitat till sin blogg kom Emms på ytterligare en idé.
Emms: Skulle du vilja klippa mig?
Jag: Hm.. ja-a, visst. Vågar du det då?
Emms: Vågar du det?
Jag (med viss tvekan): Ja, om du vågar det.
Vi dividerade lite fram och tillbaka och kom till slut fram till att ja, jag skulle klippa henne.

Sagt och gjort. Fram med sax, kammar, gammalt duschdraperi, speglar och vattenspruta.
Jag klippte. Och klippte. Och voilà! Emms page var återigen lika fräsch som den hade varit när den var alldeles nyfödd. Och allt kändes bra. (Allt förutom Emms mystiska utslag som dök upp lite varstans och kliade som inihelvete om jag förstod henne rätt. Vi blev oroliga och ringde Sjukvårdsupplysningen men kom litegrann fram till att det nog inte var farligt, bara jävligt konstigt.)

Efter en kort YouTube-session blev det efterlängtad pastasallad som middag och The Kinks i högtalarna.
Tanken var att vi skulle titta på Betty Blue, men vi fastnade istället på balkongen med kaffe, marlboro light och viktiga och intressanta samtal så det blev inget med det. 
Mi kom och lånade Napoleon Dynamite och vi fortsatte våra samtal i köket med te istället för kaffe.
Runt klockan två gick vi och lade oss och efter frukosten vid tiotiden igår morse åkte de två fina flickorna hem till sig.  

Det tål att upprepas hur bra jag mådde under de här dagarna, det går nästan inte riktigt att beskriva hur lysande, fabulöst JÄTTEBRA jag mådde. Det var helt enkelt totally fab!

Tack! Jag älskar er!

I tisdags morse (klockan var tjugo över nio, men det kändes som när man har gått och lagt sig klockan tolv och tvingas gå upp klockan fyra för att man ska iväg någonstans) mötte jag Emms vid Slussen. Vi skulle med hjälp av en fin buss och en ännu finare anslutningsbuss ta oss till Emms segelbåt för två dagars bryggseglats.
Resan med den första bussen gick finfint men med den fina anslutningsbussen var det värre. Chauffören (som inte var riktigt rätt funtad i huvudet) hade kört iväg innan bussen som skulle ansluta till honom hade kommit. Resultat: Emms, jag och diverse medelålders resenärer strandsatta på en busstation. Nästa buss skulle gå ca ett dygn senare och eftersom Emms har någon slags benhinneinflamation (som antagligen inte är benhinneinflamation, utan träningsvärk) och jag hade skavsår av sprillans nya skor kändes inte en fem kilometers promenad sådär väldigt lockande.
Räddningen kom i form av en man med bil som skulle skjutsa en av de besvikna medelålders resenärerna. Vi fick skjuts av mannen och allt löste sig. Tack återigen du främmande man, du besparade oss mången möda och besvär!

När vi väl anlänt till båten följde två dagar av mys och så kallat chill.
Vi badade. Efter övertalning av Emms hoppade jag i vattnet med kläderna på från en bom (hon upprepade ett antal gånger att det verkligen skulle göra hennes sommar om jag hoppade i, så jag hade egentligen inget val). Sedan såg jag till att hon också hamnade i vattnet.
Vi spelade kort. Emms vann i princip allt vi spelade förutom ett parti Stress som jag lyckades gå som segrare ur.
Vi åt. Det blev mackor och godis och middag och mackor och frukt och godis och godis. Och en massa te och (äckligt) kokkaffe.
Vi tittade tittade på film. Trots problem med textning var Monty Pythons "The Holy Grail" ganska så kul. Det blev också lite Sex and the City.
Dessutom så pratade vi en massa. En jättemassa. Vilket är bäst.

Alltså, två fina dagar av sommarlovet.
Tack Emms! Detta måste göras en repris på.

Så har man blivit 17 år gammal. Igår, 8 juni, klockan 17:17 blev jag 17 år. 
Det hela firades med mysig picknick i mysig park med mysiga människor och mysiga presenter. Myspys.
Jag känner mig väldigt stor nu. Eller något. 

17 är egentligen en ganska meningslös ålder. Man är nästan vuxen men ändå så är man inte riktigt där. Hela det år när man är 17 tror jag känns som en enda lång väntan på att äntligen, äntligen, bli 18.

Den bästa presenten jag fick är helt klart sommarlovet. Och nu är det här. Sommarlovet. Det som all vår längtan och åtrå hela våren varit inriktad på. Så det är nu man ska förverkliga sig själv, för att sammanfatta det hela.
Det ska bli kul, najs så att säga.

På måndag ska jag ringa remtanten. Då kommer alla mina problem vara lösta och allt som återstår är ett enda stort BRA! Det känns fantastiskt!

Sommar i Stockholm med mina fantastiska, underbart fina brudar kommer att bli bäst.

Puss

Nu är det klart. Nu är det definitivt! Emms, Katarina, Karin och jag ska till London!

Det är verkligen helt otroligt, galet, fantastiskt, amazing och jag vet inte vad! 

Allt är klart. Flyget är bokat, hotellet är bokat, det blir av! På riktigt! 

29 oktober lämnar vi landet för fyra dagar i Englands huvudstad.

Jag kan inte fatta det!

Jag kan se det framför mig, hur vi går där i Hyde Park, ser fab ut och helt enkelt mår bäst.

Aaaaaah! Jag är så glad! Så på G! Bästbästbäst!

London, here we come!

Jag mår bra. Ikväll är det fest med maffiatema och jag har bakat en chokladkaka. Det känns väldigt bra!
Dessutom: det är i princip sommarlov. Igår lämnade jag in två föreställningsanalyser och det var det sista skolarbete jag kommer att lämna in den här terminen. Helt otroligt!

Today is a good day.
Anledning 1: Jag har just bestämt med I att vi ska gå och fika på torsdag. Iiiiiiih!
Anledning 2: Jag ska, tillsammans med Ka och Emms, mima till Hanson på Nomili, Matilda och Johannas 18-årsfest på torsdag kväll.
Torsdag is a good day.

Jag tror dessutom att jag ser ljuset i tunneln angående min essä om Virginia Woolf och Vita Sackville-West.
So; back to writing. Eller något.

Det är lite galet. Alltihopa liksom. Det är så blandade känslor, jag vet inte vilken jag ska koncentrera mig på. Vilket resulterar i att någon slags schizofren beslutsångest läggs till alla de andra känslorna.

Ohhh. There's a lying in your silence. Tell me where did Johnny go?

Det smått euforiska iiiiiiih! finns liksom kvar hela tiden, någonstans i magtrakten, samtidigt som en slags stresskänsla över alltför mycket att tänka på gör sig påmind hela tiden.

Men jag är glad. Faktiskt så är jag fortfarande glad. Och jag gillar känslan!

Dark clouds all around, lightning, rain pouring down
Waiting for the bright light to break through

Jag hade svårt att sova igår. Somnade inte förrän runt kl halv tre. Idag berättade Emms att hon inte heller hade kunnat somna. Att hon hade varit sömnlös av eufori. Även om jag är en stor förespråkare för sömn så tycker jag att det är lite underbart när ens liv ser ut så att man inte kan sova p.g.a. lyckorus. Och det var väl lite så jag också kände igår. Anledningen till att jag inte kunde sova var att jag tänkte på allt kul och bra som har hänt och, framför allt, allt kul och bra som kommer att hända inom en snar framtid.

Where's the love
It's not enough
It makes the world go 'round and 'round and...

Plant a seed, plant a flower, plant a rose
You can plant any one of those
Keep planting to find out which one grows
It's a secret no one knows
It's a secret no one knows

Igår kväll fick jag ett sms. Jag bokstavligen studsade runt i mitt rum när jag hade läst det. Sedan ringde jag Emms. Och en massa andra. Så jävla high school-tjejigt. Men försvarbart. Eller?
Tänk att ett sms, ett textmeddelande i mobilen, kan frammana sådana känslor. Så 2000-tal.
Jag blev glad. Är glad. Forfarande. Tuttally amazing.
Sammanfattning: Iiiiih!

MMMBop, ba duba bop
Ba du bop, ba duba dop
Ba du bop, ba duba dop
Ba du
MMMBop, ba duba bop
Ba du bop, ba duba dop
Ba du bop, ba duba dop
Ba du

Det har hänt en del bra grejer. Faktiskt. Det känns positivt, det känns bra. Jag är glad.

---

I torsdags tog jag mod till mig och ringde I. Han svarade inte, så jag talade in ett meddelande på hans telefonsvarare. Det som är bra med det är att han får lite tid till att fundera ut vem jag är. Mindre bra är att jag inte vet om han är en sådan person som aldrig lyssnar av sin telefonsvarare. Sådant är ju faktiskt väldigt vanligt.
   I vilket fall är jag stolt över mig själv, jag trodde aldrig jag skulle våga. Men när jag väl hade fixat fram hans nummer via en gemensam kompis och Ka hade förklarat vad hon skulle göra ifall jag inte ringde så hade jag egentligen inget val.
   Senare var jag osäker på om jag verkligen hade ringt, eller om det bara var något min sjuka hjärna hade hittat på, så jag var tvungen att kolla på "Uppringda nummer" i min mobil. Hans nummer fanns med på listan.
   Så nu får vi se vad som händer. Stenen är, så att säga, satt i rullning, vart det bär av är ännu okänt. Om det bär av någonstans överhuvudtaget vill säga. Oavsett vad tror jag att detta är ett viktigt steg i min personliga utveckling, hur töntigt det är låter.