My little town.
I förrgår kväll när jag cyklade hem från tunnelbanan såg jag den kille jag var förälskad i från tvåan till fyran. Olyckligt, hopplöst förälskad. I hela tre år, innan det gick över någon gång i femman. Det har gått ett antal år sedan det begav sig, men det känns ändå på ett speciellt sätt när jag ser honom.
Jag har knappt sagt ett ord till pojken/mannen ifråga på fyra år, fastän vi gick i samma skola i sammanlagt nio år. Jag känner honom alltså överhuvudtaget inte, och har egentligen aldrig gjort det heller. Vi var väl bekanta, som man säger, under mellanstadiet men då jag var töntig och han var cool så var vi aldrig kompisar. Och han besvarade naturligtvis aldrig min kärlek, om man nu kan kalla det så när en åtta- nio- eller tioåring har känslor för någon.
Eftersom jag och min mellanstadieförälskelse bor bara några hundra meter från varandra så ser jag honom lite då och då. Ibland sitter vi på samma buss, ibland på samma tunnelbana. Ibland cyklar jag om honom och ibland ser jag honom på håll där han går med någon kompis. Och det känns alltid lite konstigt.
Men trots att jag ser honom tämligen ofta så var det inte förrän i förrgår kväll jag insåg att jag betraktar honom precis som den han var i mellan- och högstadiet. Det har inte slagit mig att han kanske har utvecklats sedan dess. Och har han inte utvecklats så har han i alla fall förändrats. Jag är absolut inte samma person som jag var då. Ingen som jag känner är samma person nu som de var då. Rent logiskt borde alltså han också vara en annan nu än då.
När jag ser den människa jag var förälskad i under dessa tre år brukar jag tänka på hur patetisk han är. Utan att inse att jag inte har en aning om vem den här personen är nu.
Kommentarer
Trackback
