Hej Mexico!

Här sitter man och lyssnar på Shout Out Louds som en annan deppig 14-åring. Livet är en fars.
Jag tänkte skriva "Snart måste jag verkligen ta och ta tag i mig själv" o.s.v. men så började jag fundera på om det är värt det. Eller jag menar, varför ska man ta tag i sig alt. ta sig i kragen alt. något annat klämkäckt uttryck? Kommer jag få ut något av att exempelvis skriva en utredande text om Immanuel Kants kategoriska imperativ i relation till Nietzsches moralkritik, alltså verkligen få ut något av det, egentligen? Visst, det är ju intressant och blabla men är det värt att lägga den energi och tid som krävs för att Gun-Louise ska bli nöjd och jag kanske ska få ett bra betyg i Svenska B, så att jag kanske höjer betygspoängen som jag inte ens vet vad jag ska göra med?
Ja, livet är komplicerat för en medelklassunge som går i ett pluggigt plugg och har små doser av ångest då och då. Ha!

---

Nu till något annat. Jag har vissa stalkertendenser, detta måste definitivt medges, även om det inte är så allvarligt. Än så länge. I alla fall, nu har det gett resultat, jag är numer medveten om hur en person vars utseende jag lyckats glömma bort ser ut. Tack vare okänd människas blogg. Helt fantastiskt, jag älskar teknik! Haha!
Och liten parantes. Vad är problemet? Vad är poängen med att vara dryg och dum i huvudet och eventuellt en jävla hora som bara spelar (eller hur det nu var...)? Jag fattar liksom inte. Men det är väl så livet är. En jävla fars, livet är en fars. Man får själv välja om man ska skratta eller gråta. Slut på den lilla parantesen.



Puss och kram!