Revolution
Nu är det väl revolution på gång? sjöng bob hund och det var flera år sedan men inte fan har det blivit någon revolution. Blivit. Blivit revolution. Kanske är det där problemet ligger, jag och många andra i min generation förväntar oss att det bara ska bli, utan att vi ska behöva göra något. För det verkar ju så jobbigt, palla! helt enkelt. Och så är man cynisk och hur många revolutioner startas av cyniker? Inte många skulle jag tro.
För någonstans måste man väl ändå ha lite hopp om man ska kunna göra revolution? En gnutta hopp om att förändring är möjlig, en liten snutt hopp om att det är en idé att göra något, att man kan påverka. Eller så behöver man inget hopp, bara en enorm frustration och ilska. Men man måste i alla fall ha en vilja.
Vi som är unga idag, det är i våra händer det ligger. Eller? Min cyniska sida säger mig att det inte ligger ett skit i mina händer, att allt ändå kommer att gå åt helvete men om jag skulle ta och skita i mig själv ett tag? Om jag gör det så kan jag ändå konstatera att det ligger i de ungas händer att göra revolution. Så har det alltid varit och det är inget konstigt med det. De gamla är alldeles för stagnerade och indoktrinerade och trötta och körda helt enkelt. Så det är de unga, de unga som måste göra det.
Men alltså, dagens ungdom. Vad vill de? Enligt en artikel och undersökning i Metro vill dagens unga helst av allt bilda familj och bo i radhus och säkert helst med någon jävla hund och dagens unga kvinnor vill (när jag läste detta höll jag på att spy) hemskt gärna leva upp till en traditionell kvinnoroll. Vafan?!? Jag betvivlar starkt att en generation med de, enligt mig sjukligt sorgliga, värderingarna kommer att starta en revolution. För helst av allt vill man ju ha det bekvämt i sitt radhus och revolution, förändring, alltså palla!
Nej, ingen revolution är på gång här inte. Vi har stagnerat i förtid.
